Fairyland Poetry: Lika värde eller "somliga är mer värda än andra"?

Det här är mitt hus. En son bor där än så länge. Ändå fick jag inte säga till när nån orsakat skada via sitt misslyckande. Människan kunde inte ta ansvar för sitt agerande under en känslig process. Hon drog felaktiga slutsatser och genomförde inte det uppdrag hon tog betalt för. Det orsakade förluster och ändrade planer. Men, jag får inte ens påpeka det för en människa, som kommit till MITT HUS och agerat på sätt som förstörde inte bara materiellt, utan även känslomässigt för flera andra personer, men främst den hon var där för att hjälpa. Hade hon bara ids be om ursäkt hade allt varit förlåtet, men istället kontaktar hon sonen, som om hon var en barnunge, och klagar på att jag kontaktat henne och klagat på vad hon orsakat. Som om bara HON räknades! Inte någon annans känslor, tid eller egendom. Bara hon.
Och sen det där andra. Ja, att detta är summan av mina 31 år på fel plats, med fel människor. Att JAG inte räknades. Så pass att det var "bäst om jag dog", vilket jag 2011 t o m själv insåg var "bäst för alla". Hade inte en dotter behövt hjälp med sin baby hade det skett. Dock, på sjukhuset mötte jag människor som behandlade mig som om jag var viktig, värdefull och som på fullt allvar försökte hjälpa mig. Jisses Amalia! Efter det började jag känna livslusten. En känsla av att jag ändå borde fortsätta. Det började med att jag helt tappade minnet under en gastroskopi ett par veckor efter utskrivning. Jag försvann och när jag kom tbx körde jag bil söderut, utan att ha en aning om hur jag hamnade där eller VEM JAG VAR!

Under fönstret på bottenvåningen var det hål sonen satt upp
kamera vid pga av ID-hunden Samson och hans matte Sandra.
Han sov helt klart UTE mitt i höstrusket och kunde inte släppa
att hans älskade pälskling låg skadad och död där inne för att
Sandra påstått att katten KAN vara kvar där inne!

Jag tittade mig i spegeln för att kolla hur gammal jag var. Jag tänkte "tänk om jag har barn som behöver mig" och fick ett minne av sonen som bor i just det här huset. Jag tog fram telefonen och ringde första numret. En främmande person svarade att pojken var där redan. Jag skulle visst köra dit, så jag vände bilen. På nått vis visste jag vart "dit" var. Väl där hoppade gossen jag sett i min syn in i bilen. Jag ber honom berätta om allting, för jag mindes ingenting. Han var min son. Hans namn hade jag fått av den där personen i telefonen. Efter det började minnena komma tillbaka, ett efter ett och sen rusade de in igen. Personen i telefonen visade sig vara en främling jag var gift med.
Tillbaka till huset och människan som skulle hjälpa min son hitta sin katt. Jodå, hon kom dit och kollade och jag hade själv sökt upp henne på nätet innan jag visste hon redan varit där och sökt. Jag hade trott hon var professionell. Men istället hade hon endast märkt att hunden kände av att katten varit under huset. Alltså, ALLA katter går in under sitt hus om det går. Det behövs det ingen spårhund för att upptäcka. Ifall den infon är värd 2000 kr, och allt det sen mer innebar, så undrar jag vad jag borde skicka för räkningar åt höger och vänster egentligen? För det mesta jag gjort har varit mer produktivt och meningsfullt än det resultatet. Som dessutom ledde till ångest och vakande av hålet under huset i flera dygn, helt i onödan. Till och med födelsedagskalaset misslyckades ju hemma hos mig, för att sonen oroade sig så för sin fina katt. För det där hålet katten KANSKE låg skadad inne i. Fast han gjorde aldrig det! Han var ju inte ens där. Hon som spårat borde letat vidare, alltså på större område, för katten hade gått vilse. Han var givetvis INTE under huset!

Men, nu kommer vi till att jag inte får varken skydda de jag älskar eller min EGEN EGENDOM mot såna här individer, som gör mer skada än nytta. Vad var det för bra hon gjorde egentligen? Ärligen? Kanske var hon viktigare och märkligare än jag, som var så oviktig jag kände redan för många år sen att det bästa kanske ändå var om jag bara dog. Vilket jag alltså skulle gjort om inte tack vara min äldsta dotters ingripande. Kanske strunt för ALLA er som mot förmodan läser det här, men jag ser detta hela jävla tiden. Hur vissa är så märkliga, värdefulla, och alla bryr sig så om deras känslor och väl och ve, medan andra skiter folk helt och fullt i oavsett hur de alltid varit där och ställt upp.
De värsta rövhål, som begått gruvliga handlingar, har jag sett blir ärade med kärlek och omtanke, medan en axelryckning är belöningen andra får oavsett vilket lidande och behov de än har. Det är en riktigt obehaglig värld vi bor i måste jag säga. Jag var duktig och pluggade och tog hand om min syster och hjälpte till hemma sen tonåren. Jag skitade inte ner, tog inte plats, utan hjälpte min mamma och pappa. Jag fortsatte ta hand om den där "personen i telefonen" från han fick för sig han skulle gifta sig med mig. För att han verkade behöva mig och jag satte mina drömma och önskningar åt sidan i 31 år för hans.

Var jag någonsin kär? Nej, aldrig det minsta. Älskade jag honom? Jo, på nått vis och jag älskade många fler, som ärligen jag inte betydde skit för. De jag älskade allra mest var mina egna barn, som var det enda värt att leva för. De och mina barnbarn. De var mitt allt. Trädgården både i första huset, Marieberg, och den där i Uråsa var också min glädje och skapelse och jag älskade givetvis alltid alla våra husdjur. Jag SVEK ALDRIG, jag var där och bara tanken att mina barn behöver mig, NÅN behöver mig, så orkade jag rädda mig själv 2011. Tror ni inte man som empat och högkänslig känner av att andra vill ha bort en? Jo, det gör man. Jag visste redan då, 2011, att jag inte var önskvärd. Men mina pengar, mitt miljonarv, var det.

Iallafall, jag kunde inte låta människan bara klampa in och förstöra för andra, utan att fatta vad hennes misslyckande har för konsekvenser, så jag lät henne förstå. Hon borde ju då vara en "professionell". Istället klagar hon hos den traumatiserade sonen, som just på helt eget bevåg lyckats återfinna sin kisse. Några tusen fattigare, men så glad han hittat sin pälskling. Hon är så viktig, denna icke involverade kvinna i varken kärleken till kissen eller min son eller den andre sonen eller till mig eller till huset hon påstod att katten kunde ligga under. Hon hade inget att förlora och förlorade inget mer än att hon blev "kränkt" av någons annans kritik av konsekvenser hennes agerande hade haft.

HON var nu den enda viktiga och där håller jag INTE med. Hon borde inte kontaktat min son för att klaga på att jag klagat till henne. Hon är INTE viktigare än mig, än nån annan inblandad och om hon vill kan jag komma hem till henne och gömma en stinkande råtta och sen hacka sönder hennes hus mitt under ett viktigt kalas bara för att åskådliggöra för henne att SAKER HAR KONSEKVENSER. Man ska inte påstå saker man inte har belägg för. Hon hade väl för FAN en ficklampa med sig och kunde gjort exakt samma analys jag och min man Morgan gjorde när vi inspekterade hålet, där människan påstod katten KUNDE vara. Där fanns för helvete ingenting! Hon bara sålde falskt hopp och sen tog hon inte konsekvensen av att det inte fanns nån ingång dit hon pekade.

Hursomhelst, reaktionen, ord för ord, jag fick från sonen efter han blivit kontaktad av den viktiga "kränkta" kvinnan var ord jag ALDRIG hört honom använda. Varken mot mig eller nån annan. Det är alltså inte likt sonen att uttrycka sig så alls. Orden var inte ens sonen jag känner. Finns bara EN som yttrat de orden tidigare till mig. Och även då handlade om ett hus som JAG faktiskt ägde och även då handlade det om en annan, så mycket viktigare, kvinna än jag. Även den kvinnan ägde inte huset och var inte del av min familj och hon hade också mer värde att yttra sig, ha åsikter och vara just VIKTIG. Den kvinnans väl och ve betydde mycket mer för de jag ägnat då 31 år av mitt liv att ge det jag trodde de ville ha.

Jag kanske hade fel om vad de ville ha, men jag gjorde mitt bästa. Mitt bästa kanske inte var bra nog, men jag försökte iallafall och det slutade med att jag glömde bort mig själv, mitt värde. Ja, så de orden kom, när jag inte hade rätt till mitt eget liv längre, mitt hem, mitt hus, min trädgård, min familj, min hälsa, min trygghet, inte ens mitt värde som människa. Då var det mitt förra hus. Innan jag blev bortjagad, utslängd och jag polisanmälde gärningsmännen. Det heter så, "männen", även om det är en kvinnlig brottsling inblandad. Jag gjorde det efter konsultation med min vän pensionerade polisen Hellsten.

Han var van vid den här typen av brott då han jobbat som terapeut i Stockholm åt drabbade kvinnor. Det brottet där nån under hot jagar bort nån från en bostad för att sen påstå den "lämnat frivilligt" och tar bostaden ifrån den utsatta genom lagens hjälp. Jag blev tillsagd att inte polisanmäla av de jag älskade mest i hela världen. Hon som tagits in för att hjälpa ta mitt hem och familj ifrån mig, det jag sista åren lagt ner halva mitt miljonarv på, hade mer rätt att bo där även för den som sa detta. Samma som räddat livet på mig 2011 tyckte jag kunde bo på en kall vind, utan varmvatten i badrummet en hel vinter. Med mina hälsoproblem. Och ja, de blommade upp och jag hade sen stora problem i ett par år till. Ärligen är jag inte den jag var 2018 längre. Tror ni de jag älskade mest i hela världen fick veta att jag inte skulle bara bo där hela vintern, utan det var meningen jag skulle bo där för alltid? Nejdå, men jag visste, för jag hade fått veta. Lyssnades jag på? Nej, inte ett ord. Det var andra som räknades.

Den ende som hjälpte mig var sonen som bor i detta hus. Den ende som faktiskt var genuint snäll mot mig och det är därför jag säger att de orden INTE var hans. Lika lite som de ord hans lillasyster sagt på senare tid till mig inte är hennes. Då, när jag blev ett brottsoffer, så var jag övertygad om en enda sak - att aldrig någonsin skulle den där personen kunna vända mina två yngsta från mig. Jag hade fel.
Medan jag kämpade för att överleva, hitta nått jobb som gav tillräcklig inkomst, försöka hitta nånstans det gick att bo på, fixa det här huset beboeligt för sonen, för han ville ju helst bo själv. Han är ju vuxen. Och jag hade inte råd att göra vinden beboelig. Jag hade inte ens råd att göra om elen, som det behövdes, på bottenvåningen. Vatten, badrum och avlopp betalade jag för där, så sonen kunde bo där. Nått jobb hittade jag inte hur jag än letade i södra Småland. Bara ett tillfälligt på tre månader uppe i Mellansverige. Det var jag inte heller uppskattad för. Att jag "övergav och flyttade".

Men jag flyttade aldrig. Jag tog ett tre månaders jobb som sen kostade mer än det smakade. Lönen var mycket lägre än det sagts, och sen utsattes jag för mer brott där uppe. De bakom den saken? En gammal bästis till "personen i telefonen" och folk runt honom har jag fått fram från det lilla polisen var villiga att delge mig. Polisen skyddade dem och vägrade gå vidare med verkliga brott mot mig. Varför? Vad jag fått fram dessa år är att det beror att de som begår brott anmäler i förväg för hemska hittepå, så du blir sen inte hjälpt eller trodd om du anmäler för deras, riktiga, brott.

Så allt sitter ihop på ett obehagligt sätt. Sen träffade jag Morgan, som var den ende som egentligen på riktigt hjälpte mig. Som sagt, jag är helt klart helt oviktig för de flesta människor och det är jag inte ensam om. Massor förbises och motarbetas, medan vissa är primadonnor som ska ha t o m det som inte är deras.

Det här var i stora drag, utan att gå in på detaljerna, vad jag ville ha sagt. Jag har fått veta vad folk i Uråsa har hört och de som tror på den skiten är helt störda. Ärligen. Ni känner INTE mig och att ni bara kan tro och agera utifrån sån skit betyder bara två saker:

- ett, ni är själva samvetslösa brottslingar och saknar moral och empati för de som utsätts, eller
- två, ni är urkorkade puckon som tycker om att tro illa om folk ni inte orkat lära känna.

Så vilket är det? Om du läser det här och råkar vara från Uråsa, eller omnejd, vilket är det? Jag fick påhopp från grannkvinnan "personen i telefonen" varit kär i sen 2002. Efter jag kastats ut kontaktade hon mig via PM med en massa elakt nonsens. Ja, nonsens, för det var varken viktigt eller sant. Jag hade förlorat mitt hem och hela mitt liv var i gungning och den elaka kärringen 300 meter bort är arg på nått som inte ens var sant. Att jag inte skulle "hälsat" när hon sitter i köket med kvinnan som utsatt mig för brott. Hon sitter där och de sneglar menande mot mig, när jag springer fram och tbx och hämtar mina grejer. Jag hälsar ÄNDÅ på skitmänniskan! Och hon skriver och KLAGAR!

Ja, hon FÅR klaga på saker som hon ljuger om eller inte uppmärksammat, när hon var så inne i att håna mig för att ha blivit utslängd av paret. Bor ni i Uråsa vet ni exakt vem den här kärringen är som skällde ut mig och hon bad inte om ursäkt, utan skickade ytterligare ett ännu vidrigare PM till mig, som helt var världsfrånvänt och galet. Ni tycker säkert jättemycket om henne. Gör det för allt i världen. Jag har trots allt hon gjort mot mig aldrig gjort henne nått eller varit det minsta elak tillbaka. Alla ni borde skämmas för hur ni tar parti, utan minsta etik och moral bakom era ställningstagande.

Senare, efter Morgan och jag slagit våra påsar ihop och hjälpt varandra komma på fötter, så är vi i Tingsryd. Jag ser en gubbe stå och vrålstirra på oss och jag tror jag känner igen honom. Eftersom min yngsta fortfarande pratar med mig då så ska vi hämta henne i Uråsa. Då ser jag att det är samma bil utanför en grannes hus, som gubben stod bredvid. Han som såg helt galen ut och uppjagat stirrade mot oss. Den grannen brukade stanna och prata med mig när han hämtade posten och jag jobbade i trädgården. Från snäll och helt normal till galen utan anledning? Knappast.

Det skulle inte ens dröja ett år, efter vi flyttat ihop, innan Morgan fick jobb nere i Ryd och lärde känna en man, som bor i Uråsa. Han kunde då äntligen meddela vilka galna berättelser "personen i telefonen 2011" kunde förtälja i stugorna. Helt bakvänt rubbat skit, på ren svenska. Hur tror ni alla att alla mår, som utsatts för sån manipulation dagligen hela sina liv? De mår jättedåligt och jag har mått jättedåligt. Jag har ju trott ANDRA hittade på skit och spridde runt. Nu har jag flera gånger fått veta av folk som hört t o m i första hand dessa skrönor VEM som förtäljer dem. Om mig.

Om du nedvärderar en människa, en grupp, ett folk, en ras, tillräckligt gruvligt och hemskt så behandlas den/dessa därefter. Det är så folkmord genomförs, så rasism sker, osv. För att komma undan med att sudda ut en annan människas värde så måste du få alla i omgivningen att TA AVSTÅND från denne! Och ju mer jag grävde fram om detta, ju mer förstod jag. Jag förstod även själv varför jag ens blev ihop med nån jag inte ville vara ihop med! För jag hade redan då blivit mindre värd. Bara några veckor innan hade jag aldrig gått med på det och tio år senare var jag så rädd och osäker jag inte ens vågade köra nånstans själv jag inte visste vart det låg. JAG!!!! Det är helt rubbat att tänka tillbaka på hur osäker och utan självkänsla jag lyckades bli redan 1997. Utmattad var jag också pga konstant fruktansvärd sömnbrist.

Nej, man kan aldrig veta hur nån annan levt sitt liv eller förstå hur nån haft det. Inte ens om man var där och inte använde ögonen att se med och hjärtat att känna med. Man förstår först om man själv utsatts för samma sak. De flesta utanför, de som inte egentligen borde agera eller ta parti, har ingen jävla aning! Det är först när den som inbillats inte ha mer värde än detta får feedback från totala främlingar, som inte vet nått om all skiten, som den kan vakna och inse vilken ren mardröm den levt i. Att det inte var den själv som var sån.

Ja, det ser man om man kollar hur den sen väljer att leva sitt liv. Väljer den att bygga vidare på nått nytt? Kanske väljer den att dela det livet med en själsfrände? Bygger den då upp en värld i harmoni och kärlek eller tvärtom, värre skit och förruttnelse? Detta borde ju ALLA nu kunna se. Vem som är vem. Vad som är vad. Både runt mig och Morgan, som själv genomlevt helvetet. Hans föräldrar älskar mig. De är så GLADA han hittade mig! Och min födelsefamilj tycker alla om Morgan och de är så glada han tog hand om mig. På riktigt, TOG HAND OM MIG.

Jag kan inte tro det är sant att NÅN kan älska mig. Aldrig haft en seriös relation innan jag 25 år gammal blev indragen med nån jag inte var intresserad av. Då var jag kär i nån kille ner i Skåne sen 4 år tillbaka. Jag fick släppa honom, fast jag inte ville. Jättetrist, men vi hade nog ändå inte passat i längden, så det är inget jag sörjer mer. Han var stadskille och jag lantis. Som Morgan älskar jag landsbygden! Iallafall är Morgan den förste bra riktiga relation jag haft i hela mitt 60-åriga liv. Den andre jag ens bott ihop med.
Efter alla dessa år utan nån minsta nära relation, inte ens nån som brydde sig om mig alls, och sen detta! Tror alla som haft kärlek och partner och kanske gått från relation till relation inte fattar detta, att vissa bara inte har nån eller haft nån. Därför jag pratat så mycket om det, för som ung flicka drömde jag om detta. Men inget hände. Nån enstaka kortvarig pojkvän från jag var 20 år, som jag dejtade litegrann. Sen efter jag flyttade ihop 1988, ingenting. Bara en enda konstig sak och det var den där bästisen uppe i Mellansverige. Bästisen till "personen i telefonen".

Han, bästisen, ringde en dag i mars 2001 och friade till mig! Vi hade bara haft ytlig kontakt, men nått fanns ju där utan jag gjort nått för det. Så det där "frieriet" var konstigt. Jag har pratat jättemycket om det, just för att det var "för bra för att vara sant" att nån jag gillade kunde ha känslor för mig. Inget av det hände mig efter 1988. Aldrig. Någonsin. Han friade, men agerade inte. Bara konstigt ringde och sen inget. Han var ju gift redan! Allt var bara rubbat. Varför? Jag frågade "personen i telefonen" och han intygade att hans bästis menade det och verkade... NÖJD! Klart jag idag är 99% säker att det där var en fälla, nån slags "honey trap", där jag blev lurad.

Låter det paranoit? Kanske det, men det är sånt vissa gör. Jag gjorde ju inget oavsett hur ensam och försakad jag blev. Jag var rädd och osäker och trodde inte jag klarade mig själv. Och efter allt som hänt så jo, vissa tar in "hjälp" från sina vänner för att bli av med en oönskad individ och jag var en sån. Oönskad. Redan 1999 hade jag fått veta jag varit oönskad i 9 år för att där fanns en annan, mer åtråvärd, käresta! Och den mannen, bästisen, var den ENDE som verkade bry sig det minsta romantiskt om mig på alla de där 31 åren och det var bara en fälla.

Samma man som låg bakom all skit som hände när jag jobbade uppe i Mellansverige i tre månader och som Morgan hjälpte mig få skydd emot. Han och hans bekanta. Och vem är denne person, bästa vännen, tror ni? Han är en kvinnomisshandlare och en mördare, som suttit inne FEM ÅR för att nästan lyckats ha ihjäl sin fästmö i maj 2011. Det går inte fatta att han är kapabel till något sådant, men han har mordhotat och gjort illa flera andra fästmör, enligt de som känner till karljäveln. Efter hans frieri då för länge sen så ringde jag hem till honom och hans fru svarade. Frun det skulle vara typ slut med. Jo pytt. Dvs jag avslöjade att allt var en bluff och det oavsett vad den jag litade på och levde med lovat. Det var en bluff! Så inget hände. Inget alls.

Men vad gör det när ni som väljer att tro FÖRTAL och LÖGNER håller på? Samma lögner, som jag idag vet att de som bl a bor i Uråsa tror på, var samma lögner jag nu vet spreds för länge sen, redan 1999, där vi bodde tidigare. Sjuka helt omöjliga saker! Närmaste grannparet berättade för mig. Ett äldre luttrat par, som tyckte det var heltokigt. Jag hade full upp med alla barnen och jobbade JÄMT i trädgården och med alla djuren. Jag hade inte ens nån bil då! Ändå gick skrönan om en massa äckligt jag skulle hålla på med.

Ja, det finns såna kvinnor och det känner Morgan allting om. Men JAG var inte sån! Och hur idiotiskt BLIND är nån som tror på detta? Jag bodde i Uråsa, sjuk och döende i stort sett hela tiden. När jag blev frisk och mådde bra började jag jobba lite. Det var 2015. Trots att jag fått höra redan sommaren 2010 att det aldrig mer skulle bli några äktenskapliga relationer så tänkte jag inte mer på det, för jag varken saknade det eller hade haft nått sånt i större delen av alla åren. Sen var jag ju förstås döende, utan att veta om det, redan då 2010. Jag blev inlagd i oktober 2011 och efter ca tre år mådde jag till slut rätt okej. Sommaren 2015 var jag superfrisk! Men redan på våren 2016 började det bli sämre. Varför vet inte jag, men jag kom i klimateriet och hade jättebesvär. Tydliga tecken på tungmetallsförgiftning, har jag fått veta. Allt jag haft, alltså. Speciellt mina klimateriebesvär.

Var i allt detta har jag gjort något av det som IDIOTER tror på? Ingenstans. Jag hade ärvt nästan en miljon efter min pappa, som dog 28 september 2012. De pengarna la jag mest på familjen och hemmet. Jag lånade ut 60 tkr till åt "personen i telefonen", efter han lovat återbetala en skuld på 60 tkr till mig. Inga av de pengarna har jag sett röken av och inte en krona fick jag för mitt hem och hus i bodelningen. Jag fick heller ingen bil. Jag fick behålla resten av mitt arv. That was it. Tur det, det kunde varit värre.
Hade jag varit viktig, som Morgans ex, hade jag fått allt, som hon fick. Hon som aldrig jobbat eller bidragit med arbete hemma sen barnen kunde sköta sig själva. Hundar och djur hade hon dock och de tog hon åtminstone hand om, men VEM betalade för kalaset? Den som då matats, precis som jag, att den inte var lika viktig. Medan Morgan flydde ner till mig i Mellansverige, där jag investerat i en liten enkel stuga, så daltade alla med den kvinnan. Seriöst! Hon fick ett nyrenoverat hus på 200 kvm och jag, som gjort allt och varit oerhört generös fick nada. Huset här, stationen, har jag HELT betalat för själv. Endast handpengen kommer från den första delen av arvet, allt annat, inkluderat alla nya investeringar, kommer från antingen resterande arvet eller Morgan. Tänk på det.

Jag är evigt tacksam till den bästa människan jag träffat - Morgan! Han är den som vet exakt hur hemskt det är att bli förtalad, när man kämpat och offrat och gjort allt för de man hade ansvar för. Han vet hur det känns att bli falskanmäld och uthängd för hittepå av en psyksjuk människa, som njuter av att skada. Så han förstår hur jag mått, även om jag inte hade en sån utåtagerande galning i mitt liv, tills den där kvinnan drogs in i våra liv. Hon som slängde ut mig, när jag vägrade lämna mitt hem efter "personen i telefonen" beordrat mig att försvinna och ALDRIG KOMMA TILLBAKA en kväll, helt utan förvarning. Jag vägrade givetvis, men sen hotade kvinnan han dragit in mig med en massa skit jag dissade tills hon hotade flickornas KATTER. Då blev jag livrädd och flydde hemmet.

Och jo, misstanken är till 99% att det var hon/de från början som anmälde och jävlades med mig, inte nån annan, om djuren. Lögner, överdrifter och saker jag inte hade kontroll över, saker "personen i telefonen" var ansvarig för, hade ju använts. Allt lagt på mig ensam. Lögner går inte alltid att motbevisa. Saker från förr. Men aktuella faktafel kan gå. Jag upptäckte dock att för att få "rätt" frågades jag inte ut om faktan, utan "egna iakttageler" användes varvid de helt enkelt lät bli att titta. Ja, genom att INTE kolla på toan, mfl ställen, så såg de bara en kattpotta i huset. De kollade inte heller på altanen för det var säkert minst 5 pottor på bottenvåningen och ett par där uppe. De kollade bara i köket! Vem har kattpottor i köket? Hallå?!?!

Just det, jag skulle sluta skriva och vem av alla som tror på skitsnack skulle ens läsa? Ingen. För att tro på lögner måste du ju vara en del av vår världs problem. Du måste vara fördömande och en MOBBARE. Såna vill aldrig få veta att de haft fel. De dödar hellre den som säger sanningen. Nu tror jag inte dessa kommer att våga sig hem till mig och Morgan och döda mig, men gör ni det så vet ni att jag numer bor i en BORG och att jag har alla dörrar låsta. Det har jag lärt mig är superviktig och jag har haft nytta av det förr, som när galningen i Mellansverige hade en av sina kärringar att attackera mig i sommarstugan.

Idag är kvinnan som slängde ut mig från mitt hem i Uråsa död och det är kvinnan som attackerade mig i mitt sommarhus också. Faktum är att alla jag vet som hotat mig eller gjort illa mig verkar "försvinna från Jordens yta". Vissa vet jag är döda, andra vet jag inte. Inte utan jag undrar om jag inte har nån "Angel of Death" som städar upp runt mig? En slags skyddsängel. Alltid känt mig trygg och beskyddad, även när jag mått dåligt och varit osäker. Så vem vet. Bara bra att veta om jag behöver oroa mig för såna här hemska människor, eller om allting alltid kommer ordna sig för mig.