Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

tisdag 22 juli 2014

Att Hata Tar För Mycket Energi


Tips om en intressant blogg:
Det här är en blogg om den ilska sån här behandling ger en. Tänk då på små barn och ilskan växer till ett monster som väller ut. Man blir retad i skolan, hemma – det finns INGENSTANS man kan känna sig säker. Till slut EXPLODERAR man. Helt normalt, men det kan bli farligt om den väller ut på FEL håll eller för mycket mot någon som faktiskt varit dum. Kanske inte SÅ dum att han förtjänar vad han får, men tillsammans med all ilska, som samlats ihop – BOOM. Det som är bra med bloggen är att den säger att ILSKA är naturligt och en rättighet att få känna. Det är en naturlig känsla som vi har fått av en anledning. Den visar att “kristna” har fel som säger att det är “fel att bli arg”. Om det vore fel att ha en känsla, som ilska är, varför har vi då fått den känslan? Nej, känslor är inte fel i sig, det är HANDLINGEN man utför pga de känslorna som gör det fel. Om en gammal gubbe fick konstiga känslor (pedofiliska) för små barn, men valde att INTE göra något i den vägen hade han alltså inte begått något brott. Det är först när han tar sina känslor och gör dem till handling – där han SKADAR – som det blir ett brott. Eller om han understöder andras brott genom att köpa in och hålla på med brottsligt material, som skadat andra.

Så vad vi än känner ska vi INTE skämmas för att vi känner så. Vi ska fråga oss VARFÖR och jobba därifrån för att få de jobbiga känslorna att klinga av. Vi kanske behöver skrika, köra långt ut i skogen och härja, skriva en hel massa – vem vet, men vi får göra det som känns bra för oss. Just att skriva saker anses ju förbjudet av de som faktiskt gör illa andra. Antagligen för att skrivandet avslöjar HUR de gör saker och även VARFÖR de gör såhär mot t ex ett litet oskyldigt barn. Mobbare gillar inte att bli avslöjade. Det är just i skrivandet den största hjälpen mot den enorma ilskan ligger. Vad det än är man är arg för så känns det alltid bättre om man skriver om saken. Ibland bara för sig själv i ett häfte ingen lär läsa, men även på bloggen eller var som helst. Det viktiga är att när man skriver om något olagligt man upplevt med andra människor, som man inte kan styrka med bevis, så ska det absolut vara anonymt. Det för att annars kan det bli mer otrevligheter och det är ju inte värre man vill ha det om man redan är arg. Man vill INTE att de man är arg på ska få för sig att sprida ut att man gör ELAKA saker, när man rättmätigt är arg på vad som skett. Iallafall inte när det är mellan privatpersoner. När det gäller människor som gömmer sig bakom sitt myndighetsutövande får de tåla att folk blir arga och skriver om dem. Det hör till. Det mesta man skriver ska alltså helst vara generellt, saker man filosoferar runt, för att förstå bättre. Men just när man är som allra ARGAST behöver man BESKRIVA exakt VAD man är arg på. Det kan man behöva göra 100 ggr innan man kan lämna det personliga bakom sig. De som lurats att tro – av de patologiska – att det är FEL att beskriva vad som hänt med dig personligen kommer givetvis sitta på sina höga hästar och se ner på dig för att du inte, som de gör, internaliserar förtreten och ståiskt håller hela sagan hemlig.


Betänk detta när du tror du är “ädel” för att du aldrig berättar din hemlighet – polisen anser att folk som håller hemligheter är lika med lögnare. Dvs när du tycker du är duktig och ädel, så tycker många du säkert har något att dölja. När du får frågor som “vad hände egentligen” från såna som försöker förstå, och du svarar “det vill jag inte prata om” kommer många tro att det är DU som har gjort något ändå. Om folk som jobbar som poliser tror så, anar man att många fler tror så. Poliser är bara människor ändå – till syvenes och sist. Även om de fått för sig att vara mer än andra, så är de inte det. Samma brister, samma fel, och de har INTE rätt att trycka ner andra just pga av detta. Just det här att man är ädel och godhjärtad för att man inte berättar om saker som hänt gör i slutändan att massor av missuppfattningar och lögner får fortleva. Du kan ha varit med om en sak och någon du känner gjorde något riktigt dumt, men av godhet mot den personen återberättar du inte historien för andra. Så småningom hör du personen själv nämna den och du tror kanske att den lärt sig något och korrekt återgivet händelse. Många år senare hör du kanske att den historia som alla tror på är helt bakvänd mot verkligheten. Det var du och den andre där och du gjorde inget fel, men alla har hört att det var DU som klantade dig och den andre som ädelt räddade situationen. Det är så man ofta belönas för att vara “ädel” och inte hålla på och skvallra på andra. Därför blir jag ledsen, men även misstänksam, när någon inte kan säga en enda sak om en händelse, men ändå påstå sig vara orätt behandlad. Det är bara emotioner och inga fakta och hur man än frågar får man inget vettigt svar. Den här personen kan t o m använda sitt eget martyrskap emot en för att tysta ens egna försök att återge så korrekt som möjligt vad man själv råkat ut för. Personen kan säga något i stil med att samma hänt denne och att det inte är något att prata om för det leder ingen vart. När man inte förstår hur det kan vara detsamma och säger att det kan det ju inte vara, kan du förklara dig, får man bara återigen svaret att det är helt detsamma.

I mitt fall när jag råkade ut för det så skulle alltså det vara detsamma när bråket i ena fallet handlade om en lägenhet en död mamma ägt och i det andra en sommarstuga en syster lånat. Inte ens där är det samma. Vem av två bröder som skulle visat ett papper, som hela släkten ansåg borde bevisa att någon av dessa två var rättmätig arvtagare av lägenheten, kom inte fram. Inte heller OM något sånt papper visats för den jag talade med. Har inget sånt papper visats för personen som anser sig råkat ut för “detsamma” kan det givetvis inte på något vis vara detsamma. Sen framkom det inte om den av bröderna som då visat det här pappret senare påstod att han aldrig visat det och ändå tyckte att alla syskonen bara rätt upp och ner skulle GE honom lägenheten, för att han sa så. OM allt varit detsamma så måste detta varit scenariot. När jag frågade om bråket rört sig om lägenheten eller den lilla stugan mamman lånat av några barnbarn, fick jag inget svar än att jag inte fattade någonting. Jag fattade ingenting, men allt var detsamma som i mitt fall? Det går inte heller ihop. När man råkar ut för såna här “offer” som vägrar ge en fakta blir det lätt att man tycker de spelar offer för att förminska det man själv råkat ut för och låtsas att de är “ädla” som vägrar yttra sig om sin egen situation. Man tycker att de egentligen inte har torrt på fötterna och att de därför “stjäl” en annans historia genom att projicera över att allt som hänt en annan också hänt dem. Det enda jag märkte var “detsamma” – EGENTLIGEN – var att bröderna kallat honom “sinnes”. I hans fall vet jag också att det var mycket verbal misshandel, bråk, gapande, skrikande, namnkallande, och allt galenskap som man tillskriver fyllegubbar. Dvs inte ett jävla skit samma, för det jag råkade ut för var inte fyllebråk-aktigt gapande och skrikande, utan ren GASLIGHTING.


Den här personen tycker fortfarande att den som utsatte mig för denna gaslighting är ok. Han tycker att “hon inte gjort honom något”. Detta är ännu ett skäl till varför jag förstår att han OMÖJLIGT råkat ut för detsamma som jag, då han så tydligt anser att det hon gjort inte är något. Att ljuga och hitta på att ens syster är tossig som säger sanningen är alltså “inte så farligt” enligt honom. När en annan kvinnlig släkting till honom försökt berätta om sin jobbiga situation vid ett arvskifte, erkände han att han direkt stoppat henne och sagt att han inte var intresserad. Jag sa till honom att det var mycket otrevligt av honom då såna här saker är svåra och måste förklaras och analyseras. Att det är genom att LYSSNA man kommer fram till vem som ljuger och vem som talar sanning. Vad värre var för mig var känslan av “dåligt samvete” som en sån manöver ger. När du försöker stoppa nån från att berätta faktiska saker runt en händelse verkar det som en form av SKULD. Som om hans skrikande, arga bröder faktiskt hade någon anledning att vara arga på honom. Hans son hade fått en historia där det var fadern som blivit positivt särbehandlad i arvet och att det var DÄRFÖR bröderna var arga på honom. När jag nämnde den historien för honom förnekade han den och sa att “hans söner inte visste någonting för han hade inte talat med dem om det”. Varför trodde sonen så då, om han inte talat något med dem om det? För att han spelat hjälten? Hjälten och sen offret?

Jag skriver så för att narcissister är ofta antingen offer eller hjältar och det här är en person som ena stunden kan vara så trevlig och din bästa vän och nästa stund erkänna att de tycker att den person som gjort ditt liv till ett helvete sista året är ingen person de känner något agg mot alls. Dvs detta är en person som aldrig sympatiserar med andra, bara sig själv. Om jag varit kompis med hans bröder hade han ogillat mig för det. Jag sa till honom att om han fortfarande är “vän” med min syster, som han inte ens känner, så ger han signalen till henne och alla andra att han stöttar henne mot mig. Det är både illojalt och väldigt sårande. Det fick honom att se lite tveksam ut, för han hade inte tänkt på att hans “vänskap” med henne kunde tolkas så. Eller hans ovilja att ens känna att det hon gjort mot hans eget kött och blod var något dåligt. Om han ansåg att det hon gjort var “detsamma” som hans bröder gjorde mot honom blir hans agerande med fortsatt “vänskap” och att inte “ha något emot henne” än märkligare. För om hon gjorde detsamma mot mig och min familj, som hans bröder gjorde mot han och hans, då borde han sympatisera och hans gamla känslor av orättfärdighet i den situationen borde väckts. När han istället är LIKGILTIG och inte vill “ta ställning” så visar han att det OMÖJLIGT kan ha varit någonting ens i närheten likt det som hände i hans arvskifte, som det som hänt i mitt. Däri ligger beviset – hans fullkomligt brist på förståelse. Jag är alltid misstänksam på personer som utan minsta bevis påstår sig att något är “detsamma” för dem som för dig. Det räcker inte som bevis att de efter man förklarat sin situation i detalj de återigen säger att det är detsamma. Narcissister använder ofta denna metod att “spegla” för att få dina sympatier, men utan att de behöver avslöja något. Den person jag talar om uppvisar typiska drag av narcissism, men inte av den psykopatiska typen, mer som ett litet själviskt barn.


När jag var 36 år och grät för att jag inte fått träffa min pappa på ett år och ville vi skulle åka och hälsa på nu blev jag häcklad av den här personen som “barnslig” och tillsagd att jag “var vuxen nu” och därför inte skulle lipa över min pappa. Ingen empati överhuvudtaget. Fullkomligt likgiltig över en annan människas saknad. En tio år senare sitter han klockan 3 på natten och ylar över sin mamma, så ingen i huset kan sova. Han är då 66 år gammal och sitter och tycker synd om sig själv “för att mamma inte brydde sig”. Till slut inser jag att karln inte kommer hålla käften om inte någon går ner och tröstar honom, då hans son bara håller med honom och gör inte saken bättre. Så jag går ner till honom och säger att hans mamma älskat honom så gott hon kunnat, men att hon hade det fullt upp med sina 12 barn och massor av arbete att göra. Att hon kanske inte orkade vara allt han behövde, men att hennes hjärta var på rätta stället. Sen slutade han yla och vi fick sova – alla barnen som han hållit vakna i sin själviskhet. Den lilla historien är i korthet precis vad narcissism handlar om, när vi talar om människor som inte utvecklats till helt vuxna. Han blev arg på mig för att han, likt ett barn, bara såg sina egna behov och kunde då inte empatera med någon annans. Men när han fick känslor av saknad spelade hans ålder ingen roll och hans längtan efter det han inte hade var nu fullkomligt berättigad. Det fanns inte en chans i helvetet att han skulle kunna fatta att det är såhär han betett sig mot andra i hela sitt liv, som när han dissade sin kvinnliga släkting med bodelningsbekymmer. I mina ögon är det jag som är den äldre av oss två och han är bara ett barn.

Just den insikten att han är som ett barn gör att jag egentligen inte alls tror att han gjort något olagligt, som han skäms för, i sin bodelning, utan att han – likt ett barn – tjurar och vägrar prata om det. Det gör att han slår ifrån sig – som ett barn – när någon annan pratar om sin bodelning. Hans enda respons är den känslomässiga och han blir illa berörd. Han hör inte det faktiska, utan säger bara att det är “detsamma” fast det förstås inte är det. Det är OMÖJLIGT att det är detsamma. Men, i hans ögon, hör han bara detsamma, för han känner SAMMA känslor då och han vill inte gå dit. De känslorna är helt obehandlade – som ett barns – och han vill inte reda ut dem och komma vidare. Han vill INTE ha samtalsterapi, genom att tala med andra med liknande upplevelser. Den sak som gör att jag är 99% säker på att det är skälet till att han vägrar prata om sitt skifte och ge några konkreta detaljer är att först när hans första barnbarnsbarn föddes avslöjade han att han en gång förlorat ett barn – sitt första barn. Han hade alltså burit den sorgen, obehandlad, med sig sen 1963/64 någon gång. När han hört om dödsfallet hade han flytt och aldrig träffat sin fästmö igen. Han hade flytt in i en ny relation och startat en ny familj, fast utan att ha bearbetat sorgen. Givetvis är man bara en halv förälder med såna kluvna känslor. Man måste alltid bearbeta innan man går vidare för att inte skada någon oskyldig. Men just detta faktum, att han höll en sån här sak för sig själv så länge, visar att han antagligen gör detsamma med arvskiftet. Och det faktum att jag talar om mitt arvskifte kan t o m göra att han mer empaterar med de jag talar om än med mig, då han ju inte hört vad de säger.


Han har visserligen min syster som “vän” men han har ingen koll på vad hon skriver. Han tror att allt hon skriver om är resor och fester, men han har inte reflekterat över att hon skrivit så mycket om FESTER fast hennes pappa just dött. Antagligen för hans sätt att bearbeta sorg innebär att bli ordentligt full och festa mycket. Så han såg inget fel på att hon efter hon fått halva sitt arv ägnade året till att resa runt och festa. Han hade heller inte sett det som andra sett, som på den tiden också hade min syster som vän på FB, att hon skrivit om skiftet och bett folk höra av sig privat om de ville veta vad för jobbigt som pågick. Därför har han BARA hört mig prata om det och aldrig hon, så i hans begränsade inlevelseförmåga kan det tyckas som om det är JAG som sprider dynga. Speciellt som han erkände att han inte lyssnat ett ord på nått jag sagt, när jag räknat upp fakta; saker som faktiskt hänt. Det var en av de läxor jag påtalade för honom man måste lära sig i den här existensen innan det är försent. Den att ondska bara kan fortgå så länge som ingen bryr sig. När man vägrar ta reda på FAKTA, och bara “tror” saker,  frodas ondskan. Den som blivit orättfärdigt behandlad blir inte lyssnad på och den som begått hemskheten drabbas inte på något vis. Det är DÅ den oskyldige straffas och den skyldige går fri – för att INGEN vill lyssna. Och då är man en del av problemet för man STÖDER det som är elakt och fel genom att inte BRY SIG. Det är nog det som varit svårast för mig att ta in under min vistelse här på Jorden – att så många människor tror att det är rätt att inte bry sig. Att de sen inte förstår varför de råkar ut för samma saker, som de som de inte brydde sig om råkade ut för. De känner sig orättfärdigt drabbade, när de förut själva lät andra drabbas utan att visa minsta empati.

Först när du alltid brytt dig om andra och drabbas kan du känna fullkomligt att du absolut INTE förtjänade det här. Det är så jag känner det i stort sett, utom i en sak. Jag trodde inte riktigt på pappa när han berättade om hur mamma, min andra bror och min syster ljög, manipulerade och höll på för att komma åt hans pengar. Jag trodde han överdrev och var lite paranoid. Det som nu hänt med att min syster satt dit mig som den ONDA - genom att visa mig sitt avtal på stugan som tydligt sa att den skulle ingå i hennes arvslott till dess aktuella värde vid skiftet, och inte var en gåva från 1991/92, och sen ljuga och säga att hon aldrig visat mig detta avtal - det är precis som när de spred runt att pappa var dement och inte visste vad han pratade om, för det är ungefär så hon och de andra hållit på mot mig det senaste året. Just detta är den lärdom jag fick dra av faran att tro på fel personer, bara för att de LÅTER så säkra. Men ur den aspekten att jag alltid varit på deras sida och hjälpt, som en snäll syster och dotter, gör att de fullkomligt orättfärdigt satte dit mig som den ONDA. Först trodde jag att det bara var min syster, men min ena dotter sa att hennes man måste varit med på det också, vilket såsmåningom visade sig korrekt. Min syster hade skrivit till oss, speciellt mig och den bror som sett mig läsa avtalet, att hon inte var “konspiratoriskt lagd” då när vi bara trodde det var hon. Konspirationer kräver flera människors inblandning, iallafall minst EN till. Därför misstänkte vi minst EN till, då lögnare har en tendens att avslöja bitar av sanningen på vad de projicerar över på dig. När jag utmanade min syster på en “ed-duell” i ett mail till henne skickade hon det vidare till sin man och några till och hans reaktion på denna utmaning visade att han helt klart visste vad som pågick och försökte skämma ut mig för att få mig att hålla käften. Det genom att projicera över något annat än just en “ed-duell”. Han började projicera en massa elaka uppsåt och hotelser och allt möjligt obehagligt.


Min syster hade gjort ett ultimatum redan tidigare, om att vi antingen gjorde som hon sa och följde hennes instruktioner om avtalets innehåll, eller så gjorde vi som vår mamma sa, när hon sa samma sak som vår syster. Det var alltså ett låtsasval, som bara hade ett resultat – vår syster fick ett hus gratis, som hon fått ha i 20 år sedan 1991. (Nu hävdar hon det var 1992.) Mitt ultimatum var att hon antingen berättade sanningen om att hon faktiskt visat mig detta avtal, eller att hon antog min UTMANING och svor en lika gruvlig ed som jag spelat in, där jag svär på allt jag håller kärt att jag blivit visad detta avtal av min syster själv. Utmaningen var att HON skulle våga svära på att jag ljög i min ed och att hon således lovade att hon ALDRIG visat mig detta avtal. Hon låtsades i sitt svar inte om utmaningen, men gjorde det stora misstaget att LOVA att allt hon sagt om sin stuga och allt annat i skiftet varit 100% sant. När hon lovade det antog hon min utmaning och svor på ALLT hon håller kärt att allt hon sagt varit 100% sant och det är det bevisligen inte. Det fanns flera lättkollade påståenden hon sagt som varit falska, medvetet eller inte. Hon har påstått sig stått i kontakt med en fastighetskännare i området där stugan ligger som sagt att såna där stugor INTE ökat det minsta i värde sen 1991. Det året värderades stugan till 50 tkr, men det kan varit bara fastighetstaxeringsvärdet. Detta anses vara 75% av det sanna värdet i en sund marknad, vilket gör att stugan då kanske var värd ca 70 tkr. I en överdriven marknad kan marknadsvärdet vara över det dubbla, dvs 100 tkr, vilket var det värde vår syster ansåg stugan haft och fortfarande har. Med inflationen borde dock de 70 tkr bli ca 130 tkr idag och de 100 tkr bli ca 180 tkr. Men kollar vi fastighetsindex för småstugor ligger värdeökningen på 250%. Det är 250% EFTER vi räknat till inflationen, dvs om stugan var värd 70 tkr år 1991 så är den idag värd 325 tkr, och om den var värd 100 tkr så blir den nu värd 450 tkr. Inte långt ifrån där den här stugan ligger, kanske 2 mil, fanns en likadan stuga med utgångsbud på 500 tkr vid den här tiden, när vår syster påstod att hennes stuga än idag var värd 100 tkr.

Eftersom BÅDE jag och mitt vittne, den första brodern, påstått att vår syster visat mig sitt avtal blir det också högst otroligt med hennes påstående att hon inte gjort det. Det är bara hon som kan tjäna på att påstå något sånt och sen förtala mig som en elak lögnare som sprider ut lögner för att jag girigt inte kan låta henne få stugan. Det är precis i linje med det som hon sagt till mig så tidigt som ca 1992 (kan ha varit 1993 också) då hon sa att hon oroade sig för att “någon skulle bråka vid arvskiftet” om den här stugan och hennes påstående att hon fått den. Hon har upprepat denna oro några få gånger och vår mamma har otaliga gånger ringt mig och sagt att vår syster “saknar skrivet avtal på sin stuga” och att pappa “tror stugan är hans”. Samt en massa om hur dement och glömsk han börjat bli, som bara vill ha saker och vägrar släppa sina ägodelar ifrån sig. Naturligtvis allt projektioner utifrån vem hon själv är. Hon försökte ju tvinga av honom hans gård vid skilsmässan och försökte lura juristerna att hon hade “enskild egendom” på HELA sitt eget arv, så hon skulle ha halva sin mans. Men de gick inte med på att det hon inte kunde bevisa vara enskild egendom var det, för det är papper som gäller. Det räckte inte med att hon “tyckte att det var så” för att det skulle bli så. Att jag räknat ut att det var så det gick till var inte för att pappa berättat det. Han berättade INGENTING om skilsmässan. Allt jag hört om skilsmässan har jag hört ifrån mamma och då är hon ett stackars offer för en gräsligt snål och elak man. Fast om han skulle sagt något sårande till mig svarade hon bara “asch, det är bara sån han är” och det var ingenting med det. Så det var BARA henne det var synd om ifall han skulle råka såra. Ärligen tror jag inte ett skit på att han var någonting som hon påstår och jag tror att anledningen han ibland sa djupt sårande saker till mig, utan anledning, var pga henne och vad hon hittade på. Dels för hur hon försökte tvinga av honom gården, men också för hur hon varje gång de sågs pikade honom med elaka kommentarer. Som dotter till henne fick jag förstås ta en massa ILSKA, som egentligen var hennes att få och inte min. Därför fattade jag aldrig varför han sa sånt. Som när jag var kärleksfull mot honom en gång och han frågade mig “vad är du ute efter”. Det sårade mig djupt, för jag var bara glad att se min pappa.


Han tyckte nog han var sådär “ädel” när han inte berättade nått, men vad han gjorde var att han lämnade historieberättandet åt motparten. Men i och med att han sparat sina skilsmässopapper och alla skriverier runt det så har sanningen uppdagats. Mamma försökte få ut en miljon i skilsmässan genom att värdera upp hans gård långt över det egentliga värdet. 1981 hade gården värderats till 140 tkr och sen 1991 ansågs den vara värd 1,3 miljoner! Naturligtvis var inte gården värd futtiga 140 tkr, men värderades så lågt för att pappas syskon ville han skulle kunna ta över gården. Min ena faster fick ut 42 tkr för sin fjärdedel 1981. När man då ser att mamma, som inte har nått med gården att göra, försökte få ut 650 tkr 1991 blir hon lätt äcklig. Antagligen var gården värd minst 300 tkr 1981 och min faster skulle haft 75 tkr för sin del. Gården var säkerligen inte värd mer än 900 tkr 1991 – mest pga det nybyggda boningshuset. Det innebär att även om mamma haft rätt om sin enskilda egendom så skulle hon ändå max kunnat fått ut 450 tkr. Nu ljög hon om den och den önskade miljonen blev 600 tkr sammanlagt. Det för att deras villa och en tomt på totalt lite under 600 tkr var i potten. Räknar man på det och slår ihop allting, gård, villa och tomt, blir det såsom de värderade allt 1991 nästan 1,9 miljoner. Dvs nästan en miljon var! Men då hade de inte räknat på mammas arv, vilket låg på runt miljonen, även om hon ljuger om den summan hela tiden. Hon sa för ett par år sen att hennes yngste bror blåste henne och bara gav henne 200 tkr för hennes del i deras gård 1989, men i papper från skilsmässan skriver pappa 1991 att hon fick 500 tkr för gårdsdelen. Jag minns att hon brukade förr i tiden prata om en summa på 400 tkr, men jag tror mest på pappas uppgift. Över de 500 tkr fick hon två tavlor värderade 1989 till ca 140 tkr ihop, samt pengar – dels några hundra tusen i enskild egendom, samt sånt som inte var enskilt. Enligt mina kalkyler hade hon fått ca 700 tkr i arv som INTE var enskild egendom och därför slapp pappa betala mer än 600 tkr. Det är vad jag TROR hände. För om man lägger ihop 1,9 med 0,7 får man 2,6 mille. Delar vi den itu den summan blir det 1,3 var, dvs vi kan dra ifrån pappas gård på 1,3 därifrån och det räcker med att han betalar mamma villan och tomten.

Om vi istället räknar på det värde som är mer realistiskt att gården hade, nämligen 900 tkr får vi ett helt annat läge. Vi lägger till mammas arv vi gissar var 700 tkr och villan och tomten för 600 tkr och vi får totalt 2,2 mille. Vi delar det med två och det blir 1,1 mille var. Vi drar ifrån pappas gård på 900 tkr och han har nu rätten att BEHÅLLA 200 tkr av villan och tomten. Därmed skulle mamma bara fått ut ca 400 tkr själv och pappa haft rörelsekapital. Det hade inneburit att han haft möjlighet att hjälpa de två barn som just skaffat barn 1991, vilka mamma alltid gjort sitt bästa för att stjälpa. Att hon valde att skiljas bara strax efter vi köpt eget hus och strax innan jag skulle föda känns fruktansvärt kalkylerande och hänsynslöst. Att utsätta hela familjen för nått sånt här precis när första barnbarnet ska komma känns sjukt. Det fanns ingenting speciellt som gjorde att hon hade panik att skiljas, annat än att barnbarnet som var på väg fick henne att känna sig gammal. Hennes efterhands konstruktioner att hon behövde pengar ringar falskt när jag nu vet att hon fått ca 700 tkr i arv bara två år tidigare. Vi köpte hus på hösten 1990 och pappa hjälpte oss med 20 tkr. Mamma hjälpte oss med absolut INGENTING. Hade hon inte lurat till sig 200 tkr extra ifrån honom genom den falska värderingen av gården, hade han kunnat hjälpt oss 1992 när den stora kraschen kom och vi hade rörliga räntor på 35% och fasta räntor låsta på 17%, som gjorde att vi fick låna pengar för att kunna äta. Tack vara mamma fick mina barn aldrig åka på semester, samtidigt som hon alltid uppmanat pappa att ge pengar till hennes favorit (favoriter?) så de kunnat åka hit och dit. Hennes subtila sabotage har varit strax under ytan, som små misstag hon gjort och  lätt bortförklarade. I slutet sa jag rätt ut åt henne att hon kunde be pappa ge mig pengar, när hon tjatade på mig att jag borde be honom om pengar. Hon har bett om pengar från pappa hur många gånger som helst åt hennes favorit, men av någon anledning ville hon att jag själv nu skulle börja tjata. När min syster satte ihop gåvolistan med förskott på arv visade det sig att hon behövde att jag fått lite mer av pappa för att trolla bort sin stuga på listan bättre. Tanken när jag såg det for tillbaka till mammas påtryckningar om att jag skulle be om pengar från pappa året innan han dog. Hon har aldrig sagt sånt till mig förut och hon blev mycket kränkande när jag vägrade. Häcklade mig med att jag fick skylla mig själv om jag var en mes som inte vågade säga ifrån.


När vi köpte vårt andra hus 2001 hade pappa gett 100 tkr till mammas favorit så han skulle kunna köpa sitt nya hus nere i Florida. Vi hade blivit tvungna att be honom om 10 tkr för att kunna lösa ut oss från det gamla huset, som vi sålt för 400 tkr trots att vi lagt ny el i hela huset för 35 tkr och renoverat och fixat badrum och kök för säkert minst 50 tkr till. Vi gick back med över 200 tkr minst då vi köpt huset för ca 550-570 tkr (minns inte exakt vad det var nu). Det var därför vi inte kunde köpa vårt nya, lika dyra hus som det första, utan hjälp ifrån någon och pappa var den ende som ville hjälpa oss. Alla andra låtsades vara generösa och snälla, men hjälpa när det behövdes ville ingen annan. Så han gav min bror, som gift sig 1996 och hade ett barn på ca 5 år, 100 tkr, medan jag, som varit gift sen 1989 och hade FYRA barn mellan 1-10 år fick nöja mig med 10 tkr. Givetvis kände jag inte till då att han hjälpt andra så mycket mer, utan det kom fram i och med den där sammanställningen med förskott på arv, som min syster satt ihop. Hon hade fått 100 tkr 1999, och 50 tkr året efter. Dvs min syster som gift sig 1994, sen skilt sig 1999 och nu var halvt ansvarig för ett barn på 7 år 2001 hade blivit hjälpt med 150 tkr för att klara sig. Både min bror och syster hade själva fått säga till vilken typ av hjälp de fått och de hade då fått kontanter. Den hjälp vi hade fått 2000 var i form av en bil vi inte bett om att få. Härom året fick jag dessutom veta varför pappa var så bestämd på att jag måste ha den bilen och inte någon annan. Det var min andre brors idé att jag skulle ha den. Min andre bror, min mammas favorit, bestämde ÅT MIG vad jag skulle ha. Det var därför pappa sa till mig att antingen tackar jag ja till DEN HÄR bilen eller så får jag ingenting. Jag hade behövt kontanter och det hade räckt med en begagnad bil. Vi hade behövt en STÖRRE bil och en med AIR-kondition. Det fanns fina bilar vi gillade till salu för 60-70 tkr, men det alternativet fanns inte för jag var tvungen att ta den bilen som pappa föreslog, och som jag idag vet var min andre brors idé. Snacka om översitteri! Andra som tycker sig veta bättre och som tvingar på en något som man inte vill ha och vägrar hjälpa en med sånt man behöver hjälp med. Varför tycker de att detta är hjälpsamhet när de själva får den hjälp de behöver själva? Tänk om jag bodde på Nordpolen och de tycker jag behöver en ismaskin? Eller om jag bodde i tropikerna och de tycker jag behöver en bastu?

Den här falska sorten av hjälpsamhet är tyvärr typisk i dysfunktionella familjer där en eller flera familjemedlemmar medvetet försöker sabotera för dig. Tack vare att jag blev påtvingad en bil, som visade sig ha ett stort tillverkningsfel Opel vägrade åtgärda gratis, så fick vi minimal hjälp med huset. Vad JAG behövde för att bäst ta hand om mina barn ignorerades till förmån för deras idéer om vad jag behövde, utan respekt för min faktiska situation. För utomstående ter sig dock all sån här hjälp som ytterst generöst och all form av kritik av den, som otacksamt. För när man tvingas att ta något man inte själv bett om och som kostar mycket mer än man tänkt lägga ut känner man sig också tvingad att behålla den och visa upp den och se glad ut. Man säljer inte en sån här gåva och dyker upp hos ens pappa i den andra bilen, den billigare begagnade, men större bilen. Det hade också tett sig otacksamt och ogillats, så man sitter fast och man vet att det är ingen idé att tänka på det mer. Det tills man ser att nu ska man, i arvskiftet, straffas för att man tog emot bilen. Hade jag istället fått 100 tkr i kontanter till mitt nya hus och lagom pengar till en begagnad bil hade jag tjänat mycket på det och det hade inte varit något problem med att de pengarna skulle dras ifrån min pott i skiftet, men inte när jag tvingats på en bil som INTE hjälpt mig ekonomiskt ett dugg. Det är ungefär här man börjar känna att man har en massa gammal vrede kvar någonstans, men som man lagt undan för det är ingen idé. Man inser att man är sjukt förbannad på de i ens familj som tycker sig veta bättre än jag själv gör vad jag behöver. Som tycker sig ha rätten att egenmäktigt undanhålla mig värdepapper så jag inte ska kunna sälja dem till bästa pris och som om och om igen ser till att jag blir av med pengar jag inte har råd att förlora och som gör att jag inte kan ge mina barn allt jag vill och de behöver. Ilskan som kommer upp riktas just emot det att det finns ett sånt tydligt sabotage runt att mina barn ska få ha ett lyckligt liv med utlandsresor och spännande upplevelser. Istället har jag fått roa dem bäst jag kunnat med extremt begränsade resurser. Det har gett dem en ilska inom sig själva också, för de har sett att deras kusiner skämts bort som kungar, och somliga som drottningar på andra sidan släkten, medan de behandlats som de fattiga kusinerna från landet, vilket de förstås alltid varit. Det gör att de enda kusiner de känner sig helt ok med är de som är barn till den andra av mina syskon som skulle missunnas, enligt mamma.


Jag har hört en berättelse från dem hur den här mamman lät sig bjudas på restaurang för deras sista slantar för de ville fråga henne om ett lån. Tror det här hände någon gång i mitten av 90-talet, dvs rätt länge sen när deras barn var ganska små. Så de tog ut henne på ett trevligt ställe och ställde frågan om lånet och hon bara avvisade dem med uttalandet “har ni råd att gå på restaurang behöver ni inga pengar”. Det är samma mamma som ger 15 tkr rätt upp och ner till den andre sonen nära 20 år senare då hon själv knappt har pengar kvar så hon klarar sig. Hela tiden har hon gett honom, den andre sonen, pengar eller hjälpt honom tigga ihop pengar ifrån pappa. Det finns inga gränser hur hon fjäskar där. Men till äldsta sonen gick det inte att låna nått. Om vi andra, som inte var hennes älsklingar, fick låna pengar av henne blev det för det första bara en mindre slant och det skulle allt tillbaka med ränta. Några såna krav har jag aldrig hört att hon ställt på sina raringar. En av hennes dyra tavlor bara gav hon rätt upp och ner till min lillasyster. En tavla antagligen värd idag över 150 tkr. Hon lät mig tro att tavlan var ganska värdefull, men då pratar vi om 10-20 000 kr, inte hundratusentals kronor. Har för mig att det kan ha varit ungefär då nämligen som mamma satte in 20 000 kr på ett konto till mig. Det var ett pensionssparkonto som jag naturligtvis inte kunde röra på väldigt länge. Hon fick det alltså att se snällt och generöst och till och med rättvist ut, och hon fick mig att känna tacksamhet för hennes godhet, men det var bara siffror på ett papper, för några pengar har jag ännu inte sett röken av. Det var bara en fantasi, som alla såna där bankpengar är tills man faktiskt fått något av nytta och glädje för dem. Så länge du har tillgång till pengarna och kan röra dem kan du känna dig förmögen, men uppbundna pengar du inte får röra på årtionden känns bara som fiktioner. I och med att min lillasyster satt prejudikat vid pappas arvskifte vore det dock självklart att alla mammas gåvor till de andra - hennes favoriter - ska fram i dagen när hon kilar vidare, tillbaka ner varifrån hon en gång kom slingrande upp hit ifrån.

Queen Angelica - Fairyland Poetry