Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

onsdag 30 juli 2014

Helgens Nya Gaslighting

Här är ett exempel på Gaslightingen som kom till mitt vittne i helgen, han som såg mig läsa detta papper och som också såg att det var ett AVTAL på en stuga vi kallar 3-vång på söndagskvällen den 30/9 2012. 

Vår lillasyster ger oss en ny version av händelserna 28-30/9:
"Eftersom det är mig ni diskuterar kan jag inte låta bli att kommentera. Några sakfel; efter pappas bortgång var jag aldrig ensam i huset utan säkerställde, medveten om risken för diskussion, att där alltid fanns minst en annan person i rummet. Detta var under de stunder då ni inte var där mamma. Mamma såg jag som bra "vittne" då hon är neutral, men tyvärr väljer vissa att inte anse det eller tro på hennes vittnesmål."

BRYT: I förra versionen var hon ensam i huset och letade papper hela natten. Ingen av oss har brytt oss om att lyssna mer på hennes mamma efter hon lyckades klämma in ca 9 lögner på 7 rader text.

Hon fortsätter:
"Den stund när ni, Johan och mamma åkte hem för att hämta kläder mm så lämnade jag pappas hus omedelbart (varför i herrans namn skulle någon då vilja vara ensam där???) och satt nere i vår stuga, lyssnade på musik och grät. De dokument jag tittade på då ni alt mamma var närvarande var endast från de lådor i bokhyllan närmast skrivbyrån. Allt annat har ni andra gått igenom."

BRYT: Vi har ju för helvete lämnat spår i våra datorer HEMMA hela den helgen. Jag redan till skolbussen kom på fredagen. Vi möttes upp i pappas hus på söndag kväll. Vi andra gick inte igenom ETT JÄVLA SKIT den helgen. Vi till och med frågade henne hur hon orkade fokusera. Fy fan vad sjukt sagt. 

Vem annars än JAG gjorde detta på min egen sajt Vetteljus?


Hon går vidare i sagovärlden:
"Det är helt rätt att jag hittade ett dokument jag fann bäst att direkt visa någon annan, i detta fall "Queen Angelica". Det var mycket riktigt i dörren mellan kök och vardagsrum. Anledningen varför jag ville säkerställa vittne på det var för att det var "negativt" mot mig själv och jag ville undvika att på något sätt bli anklagad för att inte vara transparent. I sin fruktansvärda hatkampanj mot mig på internet har "Queen Angelica" också helt rätt att det på dokumentet jag visade henne stod undertecknat "Annica" Bertilsson. Härmed har hon dock också vittnat om att det INTE kunde vara avtalet om stugan jag visade henne. För som du borde veta så bytte jag namn till Bertilsson 18/6 1994, ett par år efter jag tog över stugan alltså."

BRYT: Fram till hennes påstådda "fruktansvärda hatkampanj" är det ju faktiskt t o m helt sant! Hon ville säkerställa mig som (fientligt) vittne just för att avtalet var negativt för henne. Ska man ljuga ska man väva in tillräckligt med sanning så det låter sant. Man ska också ljuga om vad den andre gjort, så den låter som en lögnare. Inget av det hon säger om "hatkampanj" och det jag sagt om avtalet är sant. Hatkampanjen är en video jag spelade in 24/5 2013 och skickade henne. Jag beskriver hur jag minns händelsen och ber henne tala sanning nu eller svära på ed att jag ljuger. I den videon säger jag att jag TROR avtalet var undertecknat 1996 (ca 1:00-1:18 in i videon). Jag säger att jag INTE är säker på några ordalydelser alls. Allt detta är bara undanflykter av henne. Det viktiga är ATT jag läst avtalet. Videon är gjord 8 månader efter jag hastigt ögnade igenom ett papper. Snacka om orimliga krav! Jag har INTE fotografiskt minne.

Min Ursprungliga SANNING eller UTMANING

Hon fantiserar vidare:
"Dokumentet jag faktiskt visade var en lånehandling. Denna är naturligtvis upptagen i listan över hur mycket respektive barn fått. Precis som "Ulven" säger så har jag inget motiv att undanhålla avtalet, tvärt om. Andra kan dock ha det av rent gemena skäl, men det ämnar jag lämna åt deras samvete. Mobbingen verkar ju onekligen dock fortgå."

BRYT: Pappas lånehandlingar är inte ens LIKA det avtalet jag såg. Centrerat i mitten skriver han typ "REVERS" i versaler och sen under kort vem som lånat vad och när. Det här var något helt annat. Det stod en lång rubrik överst, som jag minns såhär "Vid arvskiftet skall 3-vång tillfalla dennes arvslott" och sen en längre text under med en jävla massa skit jag inte orkade koncentrera mig på. Chocken av rubriken räckte. Det är rubriken för en OPTION, inte ett gåvobrev. Sen - OM jag inte läst avtalet, som hon påstår - varför hintar hon här att jag skulle tagit det? Tagit det och ändå inte läst det? Hallå!!

Förresten, angående det där med samvete - har man inget så borde man börja LETA efter ett. Vilket är min respons till henne. Om alla visste allt hon gjort skulle de hata henne för alltid. Inte bara sånt hon gjort mot mig, utan även mot somliga av dem som STÖDER henne. Saker som bara jag vet om... Klart hon vill oskadliggöra mig som kan "all her dirty little secrets". Eller som kan en hel del om hennes mammas också. Förresten, hennes syskon kastade ut henne också som skiftare, efter hon gjort exakt som sin älsklingsdotter, erbjudit sig själv som skiftare och sen försökt lura till sig stora belopp ovanpå sin arvslott. Äpplen och päronträd...

En REVERS från pappa!

SLUTKLÄM om det här mailet:
Visst låter det mycket synd om denna stackars lilla flicka? Problemet är att hon har anpassat sin NYA historia till att jag faktiskt fick ett vittne till händelsen, något hon och hennes make Johan inte planerat in när det valde ut mig som patetiskt offer - den som skulle "bråka om det bortkomna avtalet" vid arvskiftet. VARFÖR inte bara stjäla pappret? Varför göra sånt besvär och visa mig det? Den frågan plågade mig länge och jag har två alternativa svar, som antingen båda är sanna eller åtminstone möjligen en är sann:

1) De ville kolla om jag tolkade avtalet på samma sätt som kanske en av dem gjort. T ex Johan sagt att det där är bara ett bevis på att du har förtur till stugan, inget gåvoavtal, och "Annica" ville kolla med mig som gått på universitetet mycket längre än nån av dem om Johan hade rätt.

2) De visste de var körda om avtalet kom fram då det var det jag beskriver ovan, kallat OPTION inom avtalsrätten. Så de behövde en "syndabock" som skulle börja prata dumma saker om "Annicas" avtal, dvs säga det som FAKTISKT står och inte det hon alltid påstått hennes överenskommelse med pappa sa. Alla skulle HATA denna dumma syndabock, börja mobba henne och tvinga henne att skriva på. Då alla blivit informerade om den korrekta ordalydelsen och existensen av optionen, och ändå valde att skriva över huset som en gåva till ett av "Annica" själv bestämt värde, så skulle sen den här optionen vara förverkad då nytt avtal signerats av alla parter i dödsboet. Ett klassiskt "scam" alltså.

Medan jag enligt "Annica" tjuvar hennes avtal är jag hemma och jobbar med grafik!

Jag tror mest på alternativ 2, för att min syster lät bli att berätta för sin familj om hur jag var svårt sjuk och kom in akut på sjukhus med fruktansvärt dåliga värden på det mesta hösten 2011. Fram till sommaren 2012 visste ingen om jag skulle bli bra igen, men som min läkare sa när han såg mina värden då - ett mirakel! Att jag lever och har hälsan idag är vad man kan kalla "ett Guds mirakel". Så min syster höll tyst om den saken. Jag förstod det efter jag berättat om hela den långa sorgliga historien för Johan och han frågade henne direkt om hon kände till saken, och hon svarade "NEJ". På Johans reaktion såg jag att han inte trodde mig för han ifrågasatte inte detta märkliga svar. Han verkade inte bry sig att min egen syster inte ville veta mer om vad han pratade om, utan istället började prata om något strunt. Sen gick de bort ifrån mig och jag hörde inte vad de sa till varandra. Senare på kvällen var Johan fruktansvärt ohyfsad mot mig och förolämpade mig genom att VÄGRA att lag mat åt mig om jag kom och hälsade på, som min syster sa att hon ville jag skulle göra. VEM gör så mot sin svägerska? Inte ens en som varit helt frisk och inte alls knappt undkommit döden skulle man vara så ELAK mot. 

Men nu pratar jag om empatiska människor som bryr sig om andra, inte om själviska narcissister som bara spelar att de är dina vänner för att få reda på dina SVAGHETER. För en sak jag berättade för honom den kvällen var att anledningen jag kunnat bli så sjuk var för att INGEN TROR PÅ MIG. Det är en viktig egenskap om man ska användas till SYNDABOCK - att man inte är "trovärdig". De hade faktiskt sagt just det till vår boutredare som argument varför han INTE skulle lyssna på vare sig mig eller mitt ögonvittne - att vi inte var TROVÄRDIGA. Men boutredaren hade förklarat för dem att det spelade ingen roll om han såg "Annica" som trovärdig och mig och mitt vittne som icke trovärdiga. Han kan bara bry sig om hon har papper på sin påstådda stuga eller inte. Jag tror ju personligen att han tycker "Annica" är en reko tjej och att det är konstigt att jag är så anti mot henne. Han har sagt att han inte vet vad som pågår i våra relationer.

Jag har ändå sagt följande till honom:
a) Jag blev visad hennes avtal och sen säger hon att hon inte visat mig det och att
b) jag behandlas som om jag var korkad av dem, trots att jag bevisligen inte är det, samt att
c) jag har hotats av svågern med polisanmälan, är rädd för dem och har helt brutit med dem, att
d) han inte behöver oroa sig för att prata med nån av dem för de är mycket trevliga och charmiga.

Här är sidan jag gjorde - samtidigt som hans far tror jag stjäl 11 mil bort!

Det här mailet ifrån vår syster, som jag här valt att kalla "Annica", var ett svar på min andre brors mail till vår förste bror som försökt klargöra för "Ulven" att han och jag åkt hem på fredagen och alltså inte varit med om att leta bland papper, vilket gamla mail ifrån 2012 från "Annica" kunde misstolkas som, ifall NÅGON insinuerat privat till Ulven att vi alla var där hela helgen. Det FINNS ett mail där Annica tydligt beskriver vilka som var där den helgen och innan jag postar Ulvens första mail i helgen så ska jag lägga upp det mailet här så du själv kan se hur hon säger emot sig själv nu. Tyvärr måste jag ju lämna kvar LITE namn så ni fattar VEM som är VEM. Först nämner hon pappas systrar, den äldre som är min gudmor och den yngre med sin dotter Solveig. Tyvärr gillar inte nån av dessa personer mig alls, för de har hört så mycket sjuka lögner om mig hela livet. Jag vet att min gudmor älskar mig, som jag henne, men hon har trott riktigt HEMSKA saker om mig min familj ljugit ihop för henne, om hur jag fått grannens höns dödade och vägrat betala för det. Varför skyller de ALLTID ALLTING de själva gjort på mig - Ulven och Annica? Det där med hönsen gjorde Ulven. 

Här är hennes mail, skickat på LÖRDAGEN när vi nu enligt hennes senaste mail skulle vara MED dem där på pappas gård. Varför skickar hon då mailet till oss två? Vi är de som inte är rödmarkerade på raden "Till" förstås. Ulven = vår bror, Arvtagaren = Leif och Guds Visdom = mitt namn (Ingis är en förkortning). "Annica" använder förstås inte sitt ursprungliga namn, som var ett modernare plagiat på mitt namn. Mitt namn har sina rötter långt före Vikingatiden och hänvisar till den sumeriska skaparguden ENKI. Det stavades förut ENKIRUN.



Som sagt, jag vill inte ens nämna det namnet här, som egentligen står på "Från" för det är taget av speciella skäl. Det var MITT favoritnamn och jag tänkte döpa en dotter till det. Kusinen, som är var med på fikat, tänkte döpa en dotter till det, men fick ingen. Pappa älskade namnet mest av alla namn. Alla hans syskon älskade det namnet. Det står för omtanke och kärlek. Det var deras mammas namn, som dog alldeles för tidigt. Jag fick missfall på mitt första barn hösten 1988, gifte mig våren 1989 och strax efteråt bytte hon namn till farmors namn. Det var INTE mitt fel, men mamma skyllde på mig. Kanske jag nämnt nån gång till henne att jag tänkt på det namnet innan våra föräldrar bestämt ett namn åt henne, men jag minns inte att jag TJATADE om det, som mamma påstod. Mamma sa att jag HJÄRNTVÄTTAT min lillasyster att ta det namnet. Dvs det var mitt fel att hon bytte bort mammas bästa kompis namn - Gudrun - mot pappas underbara mammas namn. Varför skulle jag vilja hon gjorde så? Jag hade ju sagt till henne att jag ville döpa ett barn till det namnet, om den här kusinen lät mig. Varför jag nu brydde mig om vad hon ville - för hon har inte precis varit snäll mot mig. Hennes bråk om ett litet misstag vid mitt bröllop lämnade mig sömnlös hela natten före vigseln och gav mig förstås MIGRÄN på dagen. Jag kommer inte ihåg ett skit, annat än att jag var så snurrig att jag glömde se till att bli kysst i kyrkan som man ska bli. Vilket jag tyckte var jättetråkigt, för det är en viktig del av akten. Prästen sa heller aldrig "nu kan du kyssa bruden" och vi var för vimsiga bägge två. Jag brukar hålla ordning på mannen, men tack vara migränen slog det slint. 

Sen lyckades Ulven sabba bröllopsmiddagen med ett utbrott pga att hans dåvarande galna fästmö från Stockholm inte gillade en av mina gäster. Skälet var att gästen var en tidigare, inte fullt lika galen, stockholmska Ulven tidigare levt ihop med ganska länge. Och som jag då blivit god vän med. Vad hemskt om BRUDEN ska få bestämma vilka gäster hon har på sitt eget bröllop - nej, låt oss dampa som små barn om hon tror hon har den rättigheten, tycks mina släktingar tänka. Tack söta ni för allt ni sabbat - nu är det snart slut med det. Ni kan fara tillbaka dit ni kommer ifrån hela bunten - alla ni som tror att jag LJUGER. Skit vad jag varit asförbannad i över ett år nu på att folk faktiskt TROR på henne att jag är en ondskefull lögnare, som hon påstår. Nu påstår hon jag är en TJUV också - herregud, vad sjuka de är om de tror på allt hon säger. Ärligen gör det mig kräkfärdig bara jag TÄNKER på hur någon kan påstå såna saker om en sån snäll och blyg liten människa jag varit hela mitt liv. Så RÄDD och så förbannat FÖRSIKTIG. Man blir det av att bli slagen hela sin barndom för absolut ingenting annat än att man finns till. Det var meningen jag skulle inte klara mig, men det gjorde jag och jag antar det är därför jag blev straffad så hårt hela tiden. VARFÖR ville hela min släkt att jag skulle bli slagen? VARFÖR lät alla människor mig bli så illa behandlad hela min uppväxt? Som vuxen människa ser jag alla dessa släktingar - som lät denna "uppfostran" fortgå, utan att visa minsta kärlek till mig - jag ser alla som medskyldiga. Det fanns EN släkting som försökte skydda mig. En ENDA släkting - faster Sigrid.

Det är BRUDENS bröllop!

Ulven till äldste brodern angående att jag läst avtalet:
"Men om "Annica" var där ensam först så blir ju "Queen Angelicas" attityd visavi avtalet för "Annicas" Tredjevångsstuga totalt obegriplig. Hon hävdar ju att "Annica" skulle ha hittat och visat avtalet, men det är ju bevisat att "Queen Angelica" har fel eftersom det hon själv säger om dokumentet bevisar att det inte kan ha handlat om det avtalet. Den som har något intresse av att avtalet kommer fram är ju framför allt "Annica". "Queen Angelicas" inställning framstår då som inte bara bevisat grundlös utan också som absurd, ologisk. Man brukar ju säga att man behöver tre saker för att finna någon skyldig för ett brott: Means, motive and opportunity. "Annica" saknar totalt motiv, och "Queen Angelicas" vittnesmål bevisar att hon har fel i sin anklagelse. Den enda som skulle ha något skäl att ta dokumentet är ju "Queen Angelica" själv, men inte heller det hjälper. Att kontraktet finns är ju känt av alla sedan 20 års tid. Om saken går till domstol tvivlar jag inte ett ögonblick på att "Annica"  vinner saken, men till vilket pris? Vi kommer alla att förlora vårt arv."

BRYT FÖR HELVETE: Det här skriver Ulven fullt MEDVETEN om att den han skriver till SÅG mig läsa det här avtalet. Fattar du? Han VET att den han skriver till SETT mig läsa detta avtal. Hur kan man då skriva något så fullkomligt sanslöst osakligt? Dessutom är det en sån grov kränkning av mig som person att jag kommer hata den här brodern för ALLTID

Hans logiska kullerbytta är att han bedömer mig utifrån ett antagande som han hämtat ifrån Annica, inte ifrån verkligheten där jag befann mig, som var på plats. Annica sa ju att bara för att jag nämner att det stod Bertilsson i avtalet, så bevisar det att jag inte kan ha läst avtalet, eftersom hon lovades huset två år före hon blev Bertilsson. Det är en logisk kullerbytta. Har man hög tillräcklig IQ förstår man felet Ulven gör, nämligen att anta att avtalet skrevs SAMMA år som hon lovades huset. Jag t o m påpekar det TYDLIGT i min video, se ovan, att det INTE skrevs samma år som hon lovades huset. Min gissning var 1996, men jag är mycket tydlig att jag inte minns helt säkert något exakt ifrån avtalet, bara ATT det var ett avtal gällande 3-vångstugan vid arvskiftet. Jag har ju för böveln redan vid första nämnandet om det här avtalet i ett mail sagt till Ulven att jag kan ha fattat avtalet fel, och därför var det ju ännu viktigare att Annica VISADE det igen för mig. Förstod inte Ulven den innebörden heller? Med tanke på att hans bimbo till ex-flickvän hade högre IQ än han på testet är jag inte alltför förvånad. Leif och jag hade skyhöga resultat och det känns skönt att veta att det inte är fotografiskt minne jag har, utan verklig förmåga att TÄNKA självständigt och FÖRSTÅ sammanhang på egen hand.

De tror sig bevisa fel hos andra...

Allt det gör är att påminna mig om alla gånger han direkt bara rätt upp och ner antagit att jag MÅSTE ha fel, utan att bry sig ett skit om vad jag säger jag såg hända på riktigt. Han såg inte ett skit, men sa ändå - ALLTID - att han visste bättre än mig. Om en enda människa sa emot mig så var han ALLTID på den andres sida mot mig. Det var helt klart Ulven som lurade i pappa att jag var dum som ett spån. När jag var 20 år sa pappa till mig - mitt i ett samtal - med genuint chockad ton "du är ju intelligent för tusan". Varför förvånad? För att han blivit lurad av Ulven att jag inte var det. Hur? Genom att AVBRYTA mig hela tiden och fylla i det som HAN påstod att jag "menade". Det är så Ulven får andra att verka dumma - genom att göra om allt andra säger till något annat. Iallafall alla som han försöker förstöra ryktet för. Han är en egocentrisk skitstövel till narcissistisk morsgris, fast hon kallar honom för en jollrande fåne som inte kan hitta rätt ens med karta och kompass. Fast i andra ordalag. Hans älskade mamma bryr sig bara om Annica, och hon har lurat honom att förlora sitt arv. Hade han LYSSNAT på mig och Leif hade vi tillsammans kunnat få Annica att ta reson. Vi hade kunnat köpt ut henne och fortsatt vara syskon och älskat varandra för evigt. Nu älskar bara Leif och jag varandra för evigt. 

Annica kunde blivit en av oss, men valde SÖNDRA och HÄRSKA spelet istället, och det spelet behöver alltid en syndabock. Den svagaste personen som har helst någon dödlig sjukdom eller handikapp. Det är alltid så sociopatiskt lagda personer tänker, samtidigt som de är de finaste människor du träffat i hela livet. Förutom att du får ont i magen av dem. Ifjol, när min syster ljög om mig, blev jag helt kall inombords. Det kändes som det sista hoppet försvann. Jag har älskat henne mest i hela världen och min högsta önskan var att hon fann lycka i livet. Jag trodde hon gjort det med Johan. Och så hugger hon mig i ryggen såhär, genom att använda mig som "syndabock" i arvskiftet. Det är väldigt svårt när man läser de här mailen att fatta att hon faktiskt ljuger om en sån skitsak som att hon visat mig sitt avtal. Att hon helt förstört vår relation för evig tid bara för pengar. Hon låter så trevlig och glad i sina mail och när man läser dem så vill man tro att hon är just sån. Men varför har jag alltid haft ont i magen när jag umgåtts med henne? Som en gnagande oro att någon fara hotade? 

Hon skriver till mig som om jag var hennes vän och skitsnackar Ulven:
Hon skriver om brevet från morbror K-G och skitsnackar mamma:
I ett år har jag gruvat mig över varför Ulven tog hennes parti, trots att det var hennes ord mot mitt och Leifs. Efter pappa dog verkar de varit ovänner ett bra tag och Ulf hotade dra tillbaka sin fullmakt på henne en gång. Jag har MÄNGDER av mail där han inte står som mottagare när hon pratar om skiftet. Hon jämför honom med vår morbror P-G, som mamma förtalat mest av alla hennes syskon efter han och två andra av hennes syskon kastade ut henne som skiftare från deras dödsbo. Precis som vår syster hade vår mamma erbjudit sig att skifta och sen slarvat med en massa uppgifter och försökt lura till sig stora värden på syskonens bekostnad.

Mamma var nu också med och övertalade oss andra syskon att låta lillasyster bli vår skiftare. Det var innan vi visste att mamma varit skiftare för sitt dödsbo, utan visste bara att det varit mycket bråk och att flera av hennes syskon varit mycket arga på henne väldigt länge. P-G bröt helt med henne och honom har hon förtalat mycket genom åren. En gång sa hon dessutom nån sjuk historia om att hans sköna hustru försökte döda honom, dvs hon FÖRTALADE sin svägerska GROVT genom att anklaga henne för brottsligt uppsåt. Hon har också ljugit om hur mycket P-G betalat för gården och sagt att han bara betalat 200 000, när vi hittat brev från pappa där han säger det var 500 000. Själv hade jag för mig det var 400 000. Jag skrev mycket om det i förra bloggen, dvs att hon beskyller sin bror för att ha gjort det hon har gjort, för hon försökte få tavlor värda hundratusentals kronor GRATIS, precis som vår syster och nu också, ska du få se, vår bror. Fast de vill ha hus. 

Hon säger att det är mamma som jämför Ulven med P-G:
Pappa brukade säga till mig att alla dessa personer är ha-giriga, att de ljuger, manipulerar och bara är ute efter hans pengar. Den av dessa tre som han ändå älskade så mycket att han alltid förlät honom var Ulven. Han är mycket charmig när han sätter den sidan till och då är det lätt att glömma allt och ändå bara älska honom. Syrran är inte lika charmig och ganska kantig och spänd, precis som mamma brukar vara. Lite obehaglig faktiskt. Ulven är en sån man lätt dras med och bara glömmer bort sig själv, så han har haft en oändlig ström av damer han tjusat och bedragit och dragit vidare ifrån. Fast då han är min bror förstår jag ärligen INTE vad de ser hos honom, men det hade varit konstigt om jag inte kände så. Eller inte, för jag har lättare att förstå varför någon ville gifta sig med min andre bror. Han verkar mycket mer rejäl och snäll, inte lika flaxig och opålitlig. Men nu gillar jag inte opålitligt. 

Jag gillar lite tråkigt och förutsägbart, vilket jag tror är en skada från min uppväxt. Jag vill att så LITE som möjligt händer. Helst ska absolut INGENTING hända. Alla händelser ger mig ångest. Iallafall så länge händelserna har med min släkt att göra. Jag hoppas att ångesten ska gå bort om en tid. Det har bara gått lite mer än ett år sen jag följde rådet att bryta med dessa människor, då de helt klart vill skada mig. Nu har jag kommit så långt att jag till slut VET med FULLKOMLIG säkerhet att Ulven vill skada mig. Du ska få se hans nästa mail, som är svar på det allra översta som vår lillasyster Annica skrev.

Ulvens reaktion till mitt vittne, Leif, på Annicas anklagelser mot mig:
"Problemen här, Leif, är två: För det första att du och "Queen Angelica" har varit ensamma i huset och gått igenom papper, samtidigt som två dokument som avser rätter som jag och "Annica" har SAKNAS. Det leder naturligtvis till misstanken att ni, ensamma eller tillsammans, undanhåller de dokumenten för egen vinnings skull. För det andra att varken du eller "Queen Angelica" har kunnat förklara varför ni sökte om bodelningsman. Det väcker misstanke om att det ligger något uppsåt bakom som åtminstone är omoraliskt, för annars skulle ni ju helt enkelt kunna svara på frågan vad problemet är. Lägg till detta att "Queen Angelica" ägnar sig åt cyberbullying av "Annica" och mig, något som åtminstone här i Florida är kriminellt. Något står inte rätt till."

BRYT BRYT BRYT: Vad skulle vara meningen med att ta pappas kopior från dödsboet? VAR ÄR DERAS EGNA KOPIA? Och om jag "bevisligen" inte läst nått avtal, varför menar han nu att jag stulit dem? Menar han att jag stal dem, men aldrig brydde mig om att läsa dem? Sen det allra viktigaste - VARFÖR nämner Ulven att han har ett skrivet avtal först nu som kommit bort?

Vi har letat ÖVERALLT efter Annicas avtal, som hon påstod sig INTE tagit från gården, så då antog vi jag fått läsa hennes egen kopia. Så vi åkte förstås dit tillsammans i maj 2013, då vi två inte fick åka dit ensamma för Annica och Ulven. Med oss hade vi flera andra familjemedlemmar och vänner. De får göra som de vill, men inte vi för då börjar de så här. Tydligen hjälpte inte det för nu menar Ulven och Annica att vi har nån "konspiration" på gång. Allt det här är så som alla som skyller ifrån sig gör - hittar på MOT-ANKLAGELSER för att hindra sanningen att komma fram.


De som vägrar förlora tar till fula knep när de har fel.

Menar de att vi varit hemma hos dem också och stulit? Hur fjantiga låter de nu? Om Ulven och Annica haft några bevis på deras tjatiga cybermobbing - som de ältat om i över ett år nu - varför nämner de FORTFARANDE inte något konkret BEVIS om den? Jo, för att detta bara är ett till av deras FÖRTAL av mig. Jag har aldrig skrivit EN RAD någonstans om dem med deras EGET NAMN, eller MITT. Jag försöker ändra så mycket som går och lägga upp bevis för mina påståenden när de skulle kunna tolkas som förtal. Om någon skulle hitta det jag skriver och känna igen dem så antar det är för att det jag skriver är SANT. Förtal är sånt som är osant, eller påståenden om kriminell aktivitet och annan missaktning. T ex att säga som de gjort till släkten att jag har "mentala problem" efter jag blev chockad och ledsen för att Annica vägrade erkänna att hon visat mig sitt avtal och sen kränkte mig med fula tillmälen och anklagelser om mobbing, medan det var JAG som var skitskraj och skakade i hela kroppen av att ens FÖRSÖKA besvara deras sjuka påhopp. Till slut gav jag upp för ju mer jag försökte få henne sluta att ljuga om mig, ju mer ljög hon. Det är ANNICA (eller det hon egentligen heter) som förtalat MIG och det VÄLDIGT LÄNGE. Säkert i år och dar med tanke på att Johan ändrat sin attityd om mig nått fruktansvärt fast vi knappt sett varandra. Vi har ALDRIG grälat och ändå var han konstigt nedlåtande mot mig redan på dopet, men framförallt efter jag fått reda på att Annica aldrig berättat sanningen om mig för honom, sommaren 2012. 

Jag vet att "mamman" har förtalat mig större delen av mitt liv, för 1984 blev jag utskälld av min egen mormor för rena sjuka saker, som "mamman" påstått om mig. Varför hon ljugit för mormor och sagt att HON gjort allt det bra jag gjort och att JAG betett mig slött och inte hjälpt till hemma, som hon gjort, det kan bara hon svara på. Jag har varit upprörd för den saken ända sen dess, för jag ÄLSKADE min mormor så mycket och detta förtal gjorde att hon såg ner på mig och tyckte ILLA om mig. Hur många av alla människor jag älskar har dessa personer ljugit om mig för? De ljög säkert för pappa om mig och säkert har de ljugit på det vis du läser i deras mail ovan och på massor av andra fantastiska sätt så länge som jag känt dem. Jag har gått runt och älskat dem och önskat dem välgång, hjälpt dem när det bett om hjälp och försökt sagt ifrån när det blivit för mycket för mig, trots att de då alltid blivit mycket giftiga och nedlåtande mot mig.


Jag har egentligen sagt EN ENDA sak om Annica - och det har jag ett VITTNE på, även om du kan se att om JAG har ett vittne så räknas inte det för då är han genast lika kriminell som jag. Det jag har sagt, och inget annat, är att Annica VISADE mig sitt avtal på stugan. Jag har INTE sagt att hon stulit det eller tagit med sig det hem, även om det är den logiska slutledningen av hennes beteende och det faktum att INGEN kan hitta någon kopia av det hemma hos pappa, trots att Annica berättat för oss att det ska finnas ett där. Ifall hon gjort det så spelar det ingen roll, för det är frivilligt för henne om hon vill följa det - för det var INTE bevittnat. Hade det varit bevittnat hade det varit ett BROTT om hon tagit det. Det är dock alltid ett BROTT att avlägsna föremål från ett dödsbo. De har uteslutit massor av saker ifrån vår lösöresauktion, som fanns i dödsboet. Bland annat familjens fotoalbum. I ett av de albumen såg jag det enda babyfoto jag någonsin sett på mig så jag ville ha det. Gissa vad? Kan inte få det. Nej, för de är riktigt elaka jävlar och jag äcklas av dem från morgon till kväll - min genuina åsikt. Inte någon anklagelse om att de begått brott, utan precis vad jag känner för dem. För hur kan människor med ett fungerande SAMVETE som håller på så här mot snälla och hjälpsamma människor leva med sig själva? Allt för att lura alla att vi hittat på att jag läst ett jävla oviktigt avtal på en jävla skitstuga som helt klar är VIKTIGARE för Annica än MITT LIV. Hon HATAR mig så mycket att hon hellre ser mig DÖD genom den här trakasseringen hon nu kört med i över ett år, än att hon erkänner att hon visade mig sitt skitavtal. 

Med det hon skriver i sitt mail bevisar hon det för mig, för jag VET att hon ljuger i sitt mail och jag har VISAT bevisen för det här ovan. Jag var HEMMA, när hon säger jag var med henne och snokade bland papper. Att nån tror på henne att jag ens ORKADE göra nått sånt just då är knäpp. Allt Ulven säger om mig är så jävla sjukt och det påminner mig återigen om mammas sjuka lögner till mormor, efter jag hade köpt mat och lagat till hela familjen i flera år säkert minst ett par gånger i veckan, och mamma påstod att det var HON som gjort det, medan jag ALDRIG gjort det utan bara snyltat på hennes mat. Jag är fortfarande så ARG på henne för den lögnen att jag vill ta och lyfta upp den feta jävla kärringen i foten och skaka henne tills sanningen trillar ur henne. Det var förresten mormor och morfar som VARNADE mig för att mamma involverat sig i pappas dödsbo. De kom till mig EFTER mamma varit där och hjälpt Annica med att bilda alla de där dussintals högarna med papper vi såg när vi kom dit på söndagskvällen. De kramade om mig och vi sa att vi älskade varandra, men de ville att jag INTE skulle tillrättavisa "mamman", deras andra dotter, som orsakat andra av deras barn så mycket sorg med sitt beteende. Att jag skulle låta henne gräva sitt eget hål. De var MYCKET besvikna på henne.

Älska dina barnbarn och barnbarnsbarn - du lever i dem!

Pappa kom och berättade att vi skulle skaffa en boutredare, som skulle ta hand om detta åt oss så vi fick lugn och ro. Han ville inte jag skulle oroa mig och försökte trösta mig, men jag kan bara se honom i drömmen, inte i vaket tillstånd, för jag är blockerad av all ilska över att jag och pappa slets isär av alla lögner. Jag ser ut som honom och jag tycker om samma saker som honom. Jag ljuger inte, precis som han inte heller gillar att ljuga. Han kan ha fel och han har gjort fel och det största felet han gjorde var att han inte såg att jag var värdefull och att han hade blivit lycklig om han bara kunnat älska mig tillbaka. Mig och mina barn. Vi är äkta människor, lite tråkiga, men inga falska clowner som spelar teater. Teater varje dag blir man trött på. Falskheten, speglarna, illusionerna. Det blir bara jobbigt till slut. Jag vet att jag inte är den person Ulven och Annica ljuger om att jag är. För min del kan de dra tillbaka till HELVETET som de kommer ifrån. 

Det som gör en så trött och urlakad i allt umgänge med Ulven är just alla hans befängda påhitt om dig. Jag hade faktiskt ärligen glömt att han var såhär vansinnig. Det är ju först nu, efter pappa varit död i nästan 2 år, som vi andra ens får höra talas om att HAN ska ha ett skrivet avtal. Han också. VARFÖR väntar han i 13 år att berätta det för oss? Varför väntade Annica i typ 20 år att berätta om sitt? För att sätta dit oss? Annica säger i en historia att hon "berättat för mig att hennes avtal är borta" och att detta skulle skett på söndagskvällen - inte att jag fick se någon revers eller annat papper, utan BARA ett samtal. Sen skrev hon något som insinuerade att jag skulle läst pappas avtal nån gång, och att jag skulle själv lyckats hitta det. Hon slutade de anklagelserna med ett litet glättigt "VAR är det nu?" som om hon inte förstod att hon försökte få andra läsare att tänka "Åh, HON tog det - den ELAKA storasystern". I verkligheten är jag dock den LILLA snälla systern, men du förstår kanske att verkligheten spelar ingen roll här. Första gången jag fick kännedom om Annicas avtal var den där söndagskvällen den 30/9 2012, när hon utan någon vidare presentation slängde upp avtalet i ansiktet på mig. Om du sett henne då hade du fattat VAD vi hade att göra med här. Hela hennes person var fullkomligt förändrat. Hon ödslade ingen tid på trevligheter. Borta var fnittret och småskämten, som hon verkar använda för att undvika att svara på frågor. Hon var kall som en isbit och hård som flinta och hon skrämde skiten ur mig. VAD är hon för nått? Vad det än är så är det inte riktigt mänskligt, har jag förstått. Men hon vet ALLT om hur man gör sig till synes mänsklig. Hon är mästare på att "spegla" dig. I många år berättade jag om och om igen min historia om när jag första gången såg ett vätteljus. Det var på pappas gård. Den enda i min ursprungsfamilj jag sa den här historier till var mamma och hon verkade lika ointresserad varje gång jag nämnde den. Jag beskrev så målande och ingående jag kunde hur det sett ut, ljus utan någon källa, som bara hängde i luften framför skogen. Jag sa detta hur många gånger som helst till mamma för att hon kanske NÅN gång skulle höra mig, men det var lönlöst.


Sen en dag återberättade Annica EXAKT min historia för mig. Jag blev så glad och trodde verkligen att hon upplevt samma sak som jag. Genast berättade jag att jag också sett det, men hon verkade inte förvånad. När jag tänker efter kände jag det nästan som om hon trodde jag "härmade" henne, vilket gav mig en obehaglig eftersmak. Jag trodde vi hade något gemenskap och har sen dess pratat om hur både jag och min syster sett dessa vätteljus. Tills jag läste på om att vissa människor tar reda på saker om dig, saker du varit med om, sen upprepar de DINA upplevelser som om de var deras egna för att få dig att tro att ni har något gemensamt. Den kunskapen chockade mig, för jag har ofta hört "mamman" berätta om övernaturliga fenomen hennes släktingar varit med om, så varför skulle hon inte berätta min historia? Att hon inte verkade intresserad kanske bara var för att hon ville få mig att känna mig ointressant. Hon brukade gå ifrån mig mitt i en mening eller när jag höll på och visa henne nått. När jag var barn pratade hon aldrig med mig och om jag försökte sa hon bara något kränkande, som att jag lät som en papegoja, och så skrattade hon åt mig för att jag blev ledsen. Så hon kanske bara spelat ointresserad, och ju fler gånger jag återberättade historien, ju bättre kunde hon sen återberätta den för till exempel Annica. Detta måste jag nu ta som en möjlighet. Det är inte bevisbart, men en stor möjlighet. Just pga Annicas tomma respons känner jag att det troligen var så det gick till. Alltför mycket överensstämde och alla andra vätteljus jag sett har varit på helt olika ställen - inte EXAKT samma ställe som första gången. Det var just att hon sagt sig stå på samma fläck och tittat på samma del av skogsdungen. Det var liksom bara FÖR många likheter. 

Det påminner mig om hur korkat naiv jag är i många andra sammanhang, då jag tror en sak, men jag ser andra titta tomt och konstigt på mig och jag bara VET att något är fel. Jag känner att det som jag säger, som jag ANTAR, att det inte stämmer, men att det gynnar dem att jag tror så gott om dem så de håller käften. Det är en blick som säger mig att de tycker jag är "ovärdig" för jag är FÖR godtrogen och positiv mot dem. De vill inte ha med mig att göra direkt, för mina antaganden gör att de bara kan visa sig vara SÄMRE än det jag antagit. Hur dumt det än låter så tycker folk inte om nån som alltid tror det BÄSTA om dem. Jag har tänkt mycket på VARFÖR jag alltid tror andra om så mycket, trots alla svek och elakheter från dem. Jag tror det har med hela min existens erfarenheter att göra, och väldigt lite med den här ruttna djävulshålans. Låt oss kalla den här planeten för "Planet Lie". Folk ljuger HELA tiden här. De lovar en sak och man litar på dem och sen "ändrar" de sig och bara för det hamnar man i klistret. Du kan ha lovat någon annan nått just pga ett löfte en tredje givit dig. När sen den tredje BRYTER sitt löfte står du i dilemmat att genomföra UTAN den andres godkännande, eller att också själv bli en löftesbrytare. Ibland måste man här göra det som räddar liv. Åtminstone har jag aldrig gjort det som tar liv, för att det är roligt. Som små kattungars.

Queen Angelica - Fairyland Poetry

tisdag 22 juli 2014

Att Hata Tar För Mycket Energi


Tips om en intressant blogg:
Det här är en blogg om den ilska sån här behandling ger en. Tänk då på små barn och ilskan växer till ett monster som väller ut. Man blir retad i skolan, hemma – det finns INGENSTANS man kan känna sig säker. Till slut EXPLODERAR man. Helt normalt, men det kan bli farligt om den väller ut på FEL håll eller för mycket mot någon som faktiskt varit dum. Kanske inte SÅ dum att han förtjänar vad han får, men tillsammans med all ilska, som samlats ihop – BOOM. Det som är bra med bloggen är att den säger att ILSKA är naturligt och en rättighet att få känna. Det är en naturlig känsla som vi har fått av en anledning. Den visar att “kristna” har fel som säger att det är “fel att bli arg”. Om det vore fel att ha en känsla, som ilska är, varför har vi då fått den känslan? Nej, känslor är inte fel i sig, det är HANDLINGEN man utför pga de känslorna som gör det fel. Om en gammal gubbe fick konstiga känslor (pedofiliska) för små barn, men valde att INTE göra något i den vägen hade han alltså inte begått något brott. Det är först när han tar sina känslor och gör dem till handling – där han SKADAR – som det blir ett brott. Eller om han understöder andras brott genom att köpa in och hålla på med brottsligt material, som skadat andra.

Så vad vi än känner ska vi INTE skämmas för att vi känner så. Vi ska fråga oss VARFÖR och jobba därifrån för att få de jobbiga känslorna att klinga av. Vi kanske behöver skrika, köra långt ut i skogen och härja, skriva en hel massa – vem vet, men vi får göra det som känns bra för oss. Just att skriva saker anses ju förbjudet av de som faktiskt gör illa andra. Antagligen för att skrivandet avslöjar HUR de gör saker och även VARFÖR de gör såhär mot t ex ett litet oskyldigt barn. Mobbare gillar inte att bli avslöjade. Det är just i skrivandet den största hjälpen mot den enorma ilskan ligger. Vad det än är man är arg för så känns det alltid bättre om man skriver om saken. Ibland bara för sig själv i ett häfte ingen lär läsa, men även på bloggen eller var som helst. Det viktiga är att när man skriver om något olagligt man upplevt med andra människor, som man inte kan styrka med bevis, så ska det absolut vara anonymt. Det för att annars kan det bli mer otrevligheter och det är ju inte värre man vill ha det om man redan är arg. Man vill INTE att de man är arg på ska få för sig att sprida ut att man gör ELAKA saker, när man rättmätigt är arg på vad som skett. Iallafall inte när det är mellan privatpersoner. När det gäller människor som gömmer sig bakom sitt myndighetsutövande får de tåla att folk blir arga och skriver om dem. Det hör till. Det mesta man skriver ska alltså helst vara generellt, saker man filosoferar runt, för att förstå bättre. Men just när man är som allra ARGAST behöver man BESKRIVA exakt VAD man är arg på. Det kan man behöva göra 100 ggr innan man kan lämna det personliga bakom sig. De som lurats att tro – av de patologiska – att det är FEL att beskriva vad som hänt med dig personligen kommer givetvis sitta på sina höga hästar och se ner på dig för att du inte, som de gör, internaliserar förtreten och ståiskt håller hela sagan hemlig.


Betänk detta när du tror du är “ädel” för att du aldrig berättar din hemlighet – polisen anser att folk som håller hemligheter är lika med lögnare. Dvs när du tycker du är duktig och ädel, så tycker många du säkert har något att dölja. När du får frågor som “vad hände egentligen” från såna som försöker förstå, och du svarar “det vill jag inte prata om” kommer många tro att det är DU som har gjort något ändå. Om folk som jobbar som poliser tror så, anar man att många fler tror så. Poliser är bara människor ändå – till syvenes och sist. Även om de fått för sig att vara mer än andra, så är de inte det. Samma brister, samma fel, och de har INTE rätt att trycka ner andra just pga av detta. Just det här att man är ädel och godhjärtad för att man inte berättar om saker som hänt gör i slutändan att massor av missuppfattningar och lögner får fortleva. Du kan ha varit med om en sak och någon du känner gjorde något riktigt dumt, men av godhet mot den personen återberättar du inte historien för andra. Så småningom hör du personen själv nämna den och du tror kanske att den lärt sig något och korrekt återgivet händelse. Många år senare hör du kanske att den historia som alla tror på är helt bakvänd mot verkligheten. Det var du och den andre där och du gjorde inget fel, men alla har hört att det var DU som klantade dig och den andre som ädelt räddade situationen. Det är så man ofta belönas för att vara “ädel” och inte hålla på och skvallra på andra. Därför blir jag ledsen, men även misstänksam, när någon inte kan säga en enda sak om en händelse, men ändå påstå sig vara orätt behandlad. Det är bara emotioner och inga fakta och hur man än frågar får man inget vettigt svar. Den här personen kan t o m använda sitt eget martyrskap emot en för att tysta ens egna försök att återge så korrekt som möjligt vad man själv råkat ut för. Personen kan säga något i stil med att samma hänt denne och att det inte är något att prata om för det leder ingen vart. När man inte förstår hur det kan vara detsamma och säger att det kan det ju inte vara, kan du förklara dig, får man bara återigen svaret att det är helt detsamma.

I mitt fall när jag råkade ut för det så skulle alltså det vara detsamma när bråket i ena fallet handlade om en lägenhet en död mamma ägt och i det andra en sommarstuga en syster lånat. Inte ens där är det samma. Vem av två bröder som skulle visat ett papper, som hela släkten ansåg borde bevisa att någon av dessa två var rättmätig arvtagare av lägenheten, kom inte fram. Inte heller OM något sånt papper visats för den jag talade med. Har inget sånt papper visats för personen som anser sig råkat ut för “detsamma” kan det givetvis inte på något vis vara detsamma. Sen framkom det inte om den av bröderna som då visat det här pappret senare påstod att han aldrig visat det och ändå tyckte att alla syskonen bara rätt upp och ner skulle GE honom lägenheten, för att han sa så. OM allt varit detsamma så måste detta varit scenariot. När jag frågade om bråket rört sig om lägenheten eller den lilla stugan mamman lånat av några barnbarn, fick jag inget svar än att jag inte fattade någonting. Jag fattade ingenting, men allt var detsamma som i mitt fall? Det går inte heller ihop. När man råkar ut för såna här “offer” som vägrar ge en fakta blir det lätt att man tycker de spelar offer för att förminska det man själv råkat ut för och låtsas att de är “ädla” som vägrar yttra sig om sin egen situation. Man tycker att de egentligen inte har torrt på fötterna och att de därför “stjäl” en annans historia genom att projicera över att allt som hänt en annan också hänt dem. Det enda jag märkte var “detsamma” – EGENTLIGEN – var att bröderna kallat honom “sinnes”. I hans fall vet jag också att det var mycket verbal misshandel, bråk, gapande, skrikande, namnkallande, och allt galenskap som man tillskriver fyllegubbar. Dvs inte ett jävla skit samma, för det jag råkade ut för var inte fyllebråk-aktigt gapande och skrikande, utan ren GASLIGHTING.


Den här personen tycker fortfarande att den som utsatte mig för denna gaslighting är ok. Han tycker att “hon inte gjort honom något”. Detta är ännu ett skäl till varför jag förstår att han OMÖJLIGT råkat ut för detsamma som jag, då han så tydligt anser att det hon gjort inte är något. Att ljuga och hitta på att ens syster är tossig som säger sanningen är alltså “inte så farligt” enligt honom. När en annan kvinnlig släkting till honom försökt berätta om sin jobbiga situation vid ett arvskifte, erkände han att han direkt stoppat henne och sagt att han inte var intresserad. Jag sa till honom att det var mycket otrevligt av honom då såna här saker är svåra och måste förklaras och analyseras. Att det är genom att LYSSNA man kommer fram till vem som ljuger och vem som talar sanning. Vad värre var för mig var känslan av “dåligt samvete” som en sån manöver ger. När du försöker stoppa nån från att berätta faktiska saker runt en händelse verkar det som en form av SKULD. Som om hans skrikande, arga bröder faktiskt hade någon anledning att vara arga på honom. Hans son hade fått en historia där det var fadern som blivit positivt särbehandlad i arvet och att det var DÄRFÖR bröderna var arga på honom. När jag nämnde den historien för honom förnekade han den och sa att “hans söner inte visste någonting för han hade inte talat med dem om det”. Varför trodde sonen så då, om han inte talat något med dem om det? För att han spelat hjälten? Hjälten och sen offret?

Jag skriver så för att narcissister är ofta antingen offer eller hjältar och det här är en person som ena stunden kan vara så trevlig och din bästa vän och nästa stund erkänna att de tycker att den person som gjort ditt liv till ett helvete sista året är ingen person de känner något agg mot alls. Dvs detta är en person som aldrig sympatiserar med andra, bara sig själv. Om jag varit kompis med hans bröder hade han ogillat mig för det. Jag sa till honom att om han fortfarande är “vän” med min syster, som han inte ens känner, så ger han signalen till henne och alla andra att han stöttar henne mot mig. Det är både illojalt och väldigt sårande. Det fick honom att se lite tveksam ut, för han hade inte tänkt på att hans “vänskap” med henne kunde tolkas så. Eller hans ovilja att ens känna att det hon gjort mot hans eget kött och blod var något dåligt. Om han ansåg att det hon gjort var “detsamma” som hans bröder gjorde mot honom blir hans agerande med fortsatt “vänskap” och att inte “ha något emot henne” än märkligare. För om hon gjorde detsamma mot mig och min familj, som hans bröder gjorde mot han och hans, då borde han sympatisera och hans gamla känslor av orättfärdighet i den situationen borde väckts. När han istället är LIKGILTIG och inte vill “ta ställning” så visar han att det OMÖJLIGT kan ha varit någonting ens i närheten likt det som hände i hans arvskifte, som det som hänt i mitt. Däri ligger beviset – hans fullkomligt brist på förståelse. Jag är alltid misstänksam på personer som utan minsta bevis påstår sig att något är “detsamma” för dem som för dig. Det räcker inte som bevis att de efter man förklarat sin situation i detalj de återigen säger att det är detsamma. Narcissister använder ofta denna metod att “spegla” för att få dina sympatier, men utan att de behöver avslöja något. Den person jag talar om uppvisar typiska drag av narcissism, men inte av den psykopatiska typen, mer som ett litet själviskt barn.


När jag var 36 år och grät för att jag inte fått träffa min pappa på ett år och ville vi skulle åka och hälsa på nu blev jag häcklad av den här personen som “barnslig” och tillsagd att jag “var vuxen nu” och därför inte skulle lipa över min pappa. Ingen empati överhuvudtaget. Fullkomligt likgiltig över en annan människas saknad. En tio år senare sitter han klockan 3 på natten och ylar över sin mamma, så ingen i huset kan sova. Han är då 66 år gammal och sitter och tycker synd om sig själv “för att mamma inte brydde sig”. Till slut inser jag att karln inte kommer hålla käften om inte någon går ner och tröstar honom, då hans son bara håller med honom och gör inte saken bättre. Så jag går ner till honom och säger att hans mamma älskat honom så gott hon kunnat, men att hon hade det fullt upp med sina 12 barn och massor av arbete att göra. Att hon kanske inte orkade vara allt han behövde, men att hennes hjärta var på rätta stället. Sen slutade han yla och vi fick sova – alla barnen som han hållit vakna i sin själviskhet. Den lilla historien är i korthet precis vad narcissism handlar om, när vi talar om människor som inte utvecklats till helt vuxna. Han blev arg på mig för att han, likt ett barn, bara såg sina egna behov och kunde då inte empatera med någon annans. Men när han fick känslor av saknad spelade hans ålder ingen roll och hans längtan efter det han inte hade var nu fullkomligt berättigad. Det fanns inte en chans i helvetet att han skulle kunna fatta att det är såhär han betett sig mot andra i hela sitt liv, som när han dissade sin kvinnliga släkting med bodelningsbekymmer. I mina ögon är det jag som är den äldre av oss två och han är bara ett barn.

Just den insikten att han är som ett barn gör att jag egentligen inte alls tror att han gjort något olagligt, som han skäms för, i sin bodelning, utan att han – likt ett barn – tjurar och vägrar prata om det. Det gör att han slår ifrån sig – som ett barn – när någon annan pratar om sin bodelning. Hans enda respons är den känslomässiga och han blir illa berörd. Han hör inte det faktiska, utan säger bara att det är “detsamma” fast det förstås inte är det. Det är OMÖJLIGT att det är detsamma. Men, i hans ögon, hör han bara detsamma, för han känner SAMMA känslor då och han vill inte gå dit. De känslorna är helt obehandlade – som ett barns – och han vill inte reda ut dem och komma vidare. Han vill INTE ha samtalsterapi, genom att tala med andra med liknande upplevelser. Den sak som gör att jag är 99% säker på att det är skälet till att han vägrar prata om sitt skifte och ge några konkreta detaljer är att först när hans första barnbarnsbarn föddes avslöjade han att han en gång förlorat ett barn – sitt första barn. Han hade alltså burit den sorgen, obehandlad, med sig sen 1963/64 någon gång. När han hört om dödsfallet hade han flytt och aldrig träffat sin fästmö igen. Han hade flytt in i en ny relation och startat en ny familj, fast utan att ha bearbetat sorgen. Givetvis är man bara en halv förälder med såna kluvna känslor. Man måste alltid bearbeta innan man går vidare för att inte skada någon oskyldig. Men just detta faktum, att han höll en sån här sak för sig själv så länge, visar att han antagligen gör detsamma med arvskiftet. Och det faktum att jag talar om mitt arvskifte kan t o m göra att han mer empaterar med de jag talar om än med mig, då han ju inte hört vad de säger.


Han har visserligen min syster som “vän” men han har ingen koll på vad hon skriver. Han tror att allt hon skriver om är resor och fester, men han har inte reflekterat över att hon skrivit så mycket om FESTER fast hennes pappa just dött. Antagligen för hans sätt att bearbeta sorg innebär att bli ordentligt full och festa mycket. Så han såg inget fel på att hon efter hon fått halva sitt arv ägnade året till att resa runt och festa. Han hade heller inte sett det som andra sett, som på den tiden också hade min syster som vän på FB, att hon skrivit om skiftet och bett folk höra av sig privat om de ville veta vad för jobbigt som pågick. Därför har han BARA hört mig prata om det och aldrig hon, så i hans begränsade inlevelseförmåga kan det tyckas som om det är JAG som sprider dynga. Speciellt som han erkände att han inte lyssnat ett ord på nått jag sagt, när jag räknat upp fakta; saker som faktiskt hänt. Det var en av de läxor jag påtalade för honom man måste lära sig i den här existensen innan det är försent. Den att ondska bara kan fortgå så länge som ingen bryr sig. När man vägrar ta reda på FAKTA, och bara “tror” saker,  frodas ondskan. Den som blivit orättfärdigt behandlad blir inte lyssnad på och den som begått hemskheten drabbas inte på något vis. Det är DÅ den oskyldige straffas och den skyldige går fri – för att INGEN vill lyssna. Och då är man en del av problemet för man STÖDER det som är elakt och fel genom att inte BRY SIG. Det är nog det som varit svårast för mig att ta in under min vistelse här på Jorden – att så många människor tror att det är rätt att inte bry sig. Att de sen inte förstår varför de råkar ut för samma saker, som de som de inte brydde sig om råkade ut för. De känner sig orättfärdigt drabbade, när de förut själva lät andra drabbas utan att visa minsta empati.

Först när du alltid brytt dig om andra och drabbas kan du känna fullkomligt att du absolut INTE förtjänade det här. Det är så jag känner det i stort sett, utom i en sak. Jag trodde inte riktigt på pappa när han berättade om hur mamma, min andra bror och min syster ljög, manipulerade och höll på för att komma åt hans pengar. Jag trodde han överdrev och var lite paranoid. Det som nu hänt med att min syster satt dit mig som den ONDA - genom att visa mig sitt avtal på stugan som tydligt sa att den skulle ingå i hennes arvslott till dess aktuella värde vid skiftet, och inte var en gåva från 1991/92, och sen ljuga och säga att hon aldrig visat mig detta avtal - det är precis som när de spred runt att pappa var dement och inte visste vad han pratade om, för det är ungefär så hon och de andra hållit på mot mig det senaste året. Just detta är den lärdom jag fick dra av faran att tro på fel personer, bara för att de LÅTER så säkra. Men ur den aspekten att jag alltid varit på deras sida och hjälpt, som en snäll syster och dotter, gör att de fullkomligt orättfärdigt satte dit mig som den ONDA. Först trodde jag att det bara var min syster, men min ena dotter sa att hennes man måste varit med på det också, vilket såsmåningom visade sig korrekt. Min syster hade skrivit till oss, speciellt mig och den bror som sett mig läsa avtalet, att hon inte var “konspiratoriskt lagd” då när vi bara trodde det var hon. Konspirationer kräver flera människors inblandning, iallafall minst EN till. Därför misstänkte vi minst EN till, då lögnare har en tendens att avslöja bitar av sanningen på vad de projicerar över på dig. När jag utmanade min syster på en “ed-duell” i ett mail till henne skickade hon det vidare till sin man och några till och hans reaktion på denna utmaning visade att han helt klart visste vad som pågick och försökte skämma ut mig för att få mig att hålla käften. Det genom att projicera över något annat än just en “ed-duell”. Han började projicera en massa elaka uppsåt och hotelser och allt möjligt obehagligt.


Min syster hade gjort ett ultimatum redan tidigare, om att vi antingen gjorde som hon sa och följde hennes instruktioner om avtalets innehåll, eller så gjorde vi som vår mamma sa, när hon sa samma sak som vår syster. Det var alltså ett låtsasval, som bara hade ett resultat – vår syster fick ett hus gratis, som hon fått ha i 20 år sedan 1991. (Nu hävdar hon det var 1992.) Mitt ultimatum var att hon antingen berättade sanningen om att hon faktiskt visat mig detta avtal, eller att hon antog min UTMANING och svor en lika gruvlig ed som jag spelat in, där jag svär på allt jag håller kärt att jag blivit visad detta avtal av min syster själv. Utmaningen var att HON skulle våga svära på att jag ljög i min ed och att hon således lovade att hon ALDRIG visat mig detta avtal. Hon låtsades i sitt svar inte om utmaningen, men gjorde det stora misstaget att LOVA att allt hon sagt om sin stuga och allt annat i skiftet varit 100% sant. När hon lovade det antog hon min utmaning och svor på ALLT hon håller kärt att allt hon sagt varit 100% sant och det är det bevisligen inte. Det fanns flera lättkollade påståenden hon sagt som varit falska, medvetet eller inte. Hon har påstått sig stått i kontakt med en fastighetskännare i området där stugan ligger som sagt att såna där stugor INTE ökat det minsta i värde sen 1991. Det året värderades stugan till 50 tkr, men det kan varit bara fastighetstaxeringsvärdet. Detta anses vara 75% av det sanna värdet i en sund marknad, vilket gör att stugan då kanske var värd ca 70 tkr. I en överdriven marknad kan marknadsvärdet vara över det dubbla, dvs 100 tkr, vilket var det värde vår syster ansåg stugan haft och fortfarande har. Med inflationen borde dock de 70 tkr bli ca 130 tkr idag och de 100 tkr bli ca 180 tkr. Men kollar vi fastighetsindex för småstugor ligger värdeökningen på 250%. Det är 250% EFTER vi räknat till inflationen, dvs om stugan var värd 70 tkr år 1991 så är den idag värd 325 tkr, och om den var värd 100 tkr så blir den nu värd 450 tkr. Inte långt ifrån där den här stugan ligger, kanske 2 mil, fanns en likadan stuga med utgångsbud på 500 tkr vid den här tiden, när vår syster påstod att hennes stuga än idag var värd 100 tkr.

Eftersom BÅDE jag och mitt vittne, den första brodern, påstått att vår syster visat mig sitt avtal blir det också högst otroligt med hennes påstående att hon inte gjort det. Det är bara hon som kan tjäna på att påstå något sånt och sen förtala mig som en elak lögnare som sprider ut lögner för att jag girigt inte kan låta henne få stugan. Det är precis i linje med det som hon sagt till mig så tidigt som ca 1992 (kan ha varit 1993 också) då hon sa att hon oroade sig för att “någon skulle bråka vid arvskiftet” om den här stugan och hennes påstående att hon fått den. Hon har upprepat denna oro några få gånger och vår mamma har otaliga gånger ringt mig och sagt att vår syster “saknar skrivet avtal på sin stuga” och att pappa “tror stugan är hans”. Samt en massa om hur dement och glömsk han börjat bli, som bara vill ha saker och vägrar släppa sina ägodelar ifrån sig. Naturligtvis allt projektioner utifrån vem hon själv är. Hon försökte ju tvinga av honom hans gård vid skilsmässan och försökte lura juristerna att hon hade “enskild egendom” på HELA sitt eget arv, så hon skulle ha halva sin mans. Men de gick inte med på att det hon inte kunde bevisa vara enskild egendom var det, för det är papper som gäller. Det räckte inte med att hon “tyckte att det var så” för att det skulle bli så. Att jag räknat ut att det var så det gick till var inte för att pappa berättat det. Han berättade INGENTING om skilsmässan. Allt jag hört om skilsmässan har jag hört ifrån mamma och då är hon ett stackars offer för en gräsligt snål och elak man. Fast om han skulle sagt något sårande till mig svarade hon bara “asch, det är bara sån han är” och det var ingenting med det. Så det var BARA henne det var synd om ifall han skulle råka såra. Ärligen tror jag inte ett skit på att han var någonting som hon påstår och jag tror att anledningen han ibland sa djupt sårande saker till mig, utan anledning, var pga henne och vad hon hittade på. Dels för hur hon försökte tvinga av honom gården, men också för hur hon varje gång de sågs pikade honom med elaka kommentarer. Som dotter till henne fick jag förstås ta en massa ILSKA, som egentligen var hennes att få och inte min. Därför fattade jag aldrig varför han sa sånt. Som när jag var kärleksfull mot honom en gång och han frågade mig “vad är du ute efter”. Det sårade mig djupt, för jag var bara glad att se min pappa.


Han tyckte nog han var sådär “ädel” när han inte berättade nått, men vad han gjorde var att han lämnade historieberättandet åt motparten. Men i och med att han sparat sina skilsmässopapper och alla skriverier runt det så har sanningen uppdagats. Mamma försökte få ut en miljon i skilsmässan genom att värdera upp hans gård långt över det egentliga värdet. 1981 hade gården värderats till 140 tkr och sen 1991 ansågs den vara värd 1,3 miljoner! Naturligtvis var inte gården värd futtiga 140 tkr, men värderades så lågt för att pappas syskon ville han skulle kunna ta över gården. Min ena faster fick ut 42 tkr för sin fjärdedel 1981. När man då ser att mamma, som inte har nått med gården att göra, försökte få ut 650 tkr 1991 blir hon lätt äcklig. Antagligen var gården värd minst 300 tkr 1981 och min faster skulle haft 75 tkr för sin del. Gården var säkerligen inte värd mer än 900 tkr 1991 – mest pga det nybyggda boningshuset. Det innebär att även om mamma haft rätt om sin enskilda egendom så skulle hon ändå max kunnat fått ut 450 tkr. Nu ljög hon om den och den önskade miljonen blev 600 tkr sammanlagt. Det för att deras villa och en tomt på totalt lite under 600 tkr var i potten. Räknar man på det och slår ihop allting, gård, villa och tomt, blir det såsom de värderade allt 1991 nästan 1,9 miljoner. Dvs nästan en miljon var! Men då hade de inte räknat på mammas arv, vilket låg på runt miljonen, även om hon ljuger om den summan hela tiden. Hon sa för ett par år sen att hennes yngste bror blåste henne och bara gav henne 200 tkr för hennes del i deras gård 1989, men i papper från skilsmässan skriver pappa 1991 att hon fick 500 tkr för gårdsdelen. Jag minns att hon brukade förr i tiden prata om en summa på 400 tkr, men jag tror mest på pappas uppgift. Över de 500 tkr fick hon två tavlor värderade 1989 till ca 140 tkr ihop, samt pengar – dels några hundra tusen i enskild egendom, samt sånt som inte var enskilt. Enligt mina kalkyler hade hon fått ca 700 tkr i arv som INTE var enskild egendom och därför slapp pappa betala mer än 600 tkr. Det är vad jag TROR hände. För om man lägger ihop 1,9 med 0,7 får man 2,6 mille. Delar vi den itu den summan blir det 1,3 var, dvs vi kan dra ifrån pappas gård på 1,3 därifrån och det räcker med att han betalar mamma villan och tomten.

Om vi istället räknar på det värde som är mer realistiskt att gården hade, nämligen 900 tkr får vi ett helt annat läge. Vi lägger till mammas arv vi gissar var 700 tkr och villan och tomten för 600 tkr och vi får totalt 2,2 mille. Vi delar det med två och det blir 1,1 mille var. Vi drar ifrån pappas gård på 900 tkr och han har nu rätten att BEHÅLLA 200 tkr av villan och tomten. Därmed skulle mamma bara fått ut ca 400 tkr själv och pappa haft rörelsekapital. Det hade inneburit att han haft möjlighet att hjälpa de två barn som just skaffat barn 1991, vilka mamma alltid gjort sitt bästa för att stjälpa. Att hon valde att skiljas bara strax efter vi köpt eget hus och strax innan jag skulle föda känns fruktansvärt kalkylerande och hänsynslöst. Att utsätta hela familjen för nått sånt här precis när första barnbarnet ska komma känns sjukt. Det fanns ingenting speciellt som gjorde att hon hade panik att skiljas, annat än att barnbarnet som var på väg fick henne att känna sig gammal. Hennes efterhands konstruktioner att hon behövde pengar ringar falskt när jag nu vet att hon fått ca 700 tkr i arv bara två år tidigare. Vi köpte hus på hösten 1990 och pappa hjälpte oss med 20 tkr. Mamma hjälpte oss med absolut INGENTING. Hade hon inte lurat till sig 200 tkr extra ifrån honom genom den falska värderingen av gården, hade han kunnat hjälpt oss 1992 när den stora kraschen kom och vi hade rörliga räntor på 35% och fasta räntor låsta på 17%, som gjorde att vi fick låna pengar för att kunna äta. Tack vara mamma fick mina barn aldrig åka på semester, samtidigt som hon alltid uppmanat pappa att ge pengar till hennes favorit (favoriter?) så de kunnat åka hit och dit. Hennes subtila sabotage har varit strax under ytan, som små misstag hon gjort och  lätt bortförklarade. I slutet sa jag rätt ut åt henne att hon kunde be pappa ge mig pengar, när hon tjatade på mig att jag borde be honom om pengar. Hon har bett om pengar från pappa hur många gånger som helst åt hennes favorit, men av någon anledning ville hon att jag själv nu skulle börja tjata. När min syster satte ihop gåvolistan med förskott på arv visade det sig att hon behövde att jag fått lite mer av pappa för att trolla bort sin stuga på listan bättre. Tanken när jag såg det for tillbaka till mammas påtryckningar om att jag skulle be om pengar från pappa året innan han dog. Hon har aldrig sagt sånt till mig förut och hon blev mycket kränkande när jag vägrade. Häcklade mig med att jag fick skylla mig själv om jag var en mes som inte vågade säga ifrån.


När vi köpte vårt andra hus 2001 hade pappa gett 100 tkr till mammas favorit så han skulle kunna köpa sitt nya hus nere i Florida. Vi hade blivit tvungna att be honom om 10 tkr för att kunna lösa ut oss från det gamla huset, som vi sålt för 400 tkr trots att vi lagt ny el i hela huset för 35 tkr och renoverat och fixat badrum och kök för säkert minst 50 tkr till. Vi gick back med över 200 tkr minst då vi köpt huset för ca 550-570 tkr (minns inte exakt vad det var nu). Det var därför vi inte kunde köpa vårt nya, lika dyra hus som det första, utan hjälp ifrån någon och pappa var den ende som ville hjälpa oss. Alla andra låtsades vara generösa och snälla, men hjälpa när det behövdes ville ingen annan. Så han gav min bror, som gift sig 1996 och hade ett barn på ca 5 år, 100 tkr, medan jag, som varit gift sen 1989 och hade FYRA barn mellan 1-10 år fick nöja mig med 10 tkr. Givetvis kände jag inte till då att han hjälpt andra så mycket mer, utan det kom fram i och med den där sammanställningen med förskott på arv, som min syster satt ihop. Hon hade fått 100 tkr 1999, och 50 tkr året efter. Dvs min syster som gift sig 1994, sen skilt sig 1999 och nu var halvt ansvarig för ett barn på 7 år 2001 hade blivit hjälpt med 150 tkr för att klara sig. Både min bror och syster hade själva fått säga till vilken typ av hjälp de fått och de hade då fått kontanter. Den hjälp vi hade fått 2000 var i form av en bil vi inte bett om att få. Härom året fick jag dessutom veta varför pappa var så bestämd på att jag måste ha den bilen och inte någon annan. Det var min andre brors idé att jag skulle ha den. Min andre bror, min mammas favorit, bestämde ÅT MIG vad jag skulle ha. Det var därför pappa sa till mig att antingen tackar jag ja till DEN HÄR bilen eller så får jag ingenting. Jag hade behövt kontanter och det hade räckt med en begagnad bil. Vi hade behövt en STÖRRE bil och en med AIR-kondition. Det fanns fina bilar vi gillade till salu för 60-70 tkr, men det alternativet fanns inte för jag var tvungen att ta den bilen som pappa föreslog, och som jag idag vet var min andre brors idé. Snacka om översitteri! Andra som tycker sig veta bättre och som tvingar på en något som man inte vill ha och vägrar hjälpa en med sånt man behöver hjälp med. Varför tycker de att detta är hjälpsamhet när de själva får den hjälp de behöver själva? Tänk om jag bodde på Nordpolen och de tycker jag behöver en ismaskin? Eller om jag bodde i tropikerna och de tycker jag behöver en bastu?

Den här falska sorten av hjälpsamhet är tyvärr typisk i dysfunktionella familjer där en eller flera familjemedlemmar medvetet försöker sabotera för dig. Tack vare att jag blev påtvingad en bil, som visade sig ha ett stort tillverkningsfel Opel vägrade åtgärda gratis, så fick vi minimal hjälp med huset. Vad JAG behövde för att bäst ta hand om mina barn ignorerades till förmån för deras idéer om vad jag behövde, utan respekt för min faktiska situation. För utomstående ter sig dock all sån här hjälp som ytterst generöst och all form av kritik av den, som otacksamt. För när man tvingas att ta något man inte själv bett om och som kostar mycket mer än man tänkt lägga ut känner man sig också tvingad att behålla den och visa upp den och se glad ut. Man säljer inte en sån här gåva och dyker upp hos ens pappa i den andra bilen, den billigare begagnade, men större bilen. Det hade också tett sig otacksamt och ogillats, så man sitter fast och man vet att det är ingen idé att tänka på det mer. Det tills man ser att nu ska man, i arvskiftet, straffas för att man tog emot bilen. Hade jag istället fått 100 tkr i kontanter till mitt nya hus och lagom pengar till en begagnad bil hade jag tjänat mycket på det och det hade inte varit något problem med att de pengarna skulle dras ifrån min pott i skiftet, men inte när jag tvingats på en bil som INTE hjälpt mig ekonomiskt ett dugg. Det är ungefär här man börjar känna att man har en massa gammal vrede kvar någonstans, men som man lagt undan för det är ingen idé. Man inser att man är sjukt förbannad på de i ens familj som tycker sig veta bättre än jag själv gör vad jag behöver. Som tycker sig ha rätten att egenmäktigt undanhålla mig värdepapper så jag inte ska kunna sälja dem till bästa pris och som om och om igen ser till att jag blir av med pengar jag inte har råd att förlora och som gör att jag inte kan ge mina barn allt jag vill och de behöver. Ilskan som kommer upp riktas just emot det att det finns ett sånt tydligt sabotage runt att mina barn ska få ha ett lyckligt liv med utlandsresor och spännande upplevelser. Istället har jag fått roa dem bäst jag kunnat med extremt begränsade resurser. Det har gett dem en ilska inom sig själva också, för de har sett att deras kusiner skämts bort som kungar, och somliga som drottningar på andra sidan släkten, medan de behandlats som de fattiga kusinerna från landet, vilket de förstås alltid varit. Det gör att de enda kusiner de känner sig helt ok med är de som är barn till den andra av mina syskon som skulle missunnas, enligt mamma.


Jag har hört en berättelse från dem hur den här mamman lät sig bjudas på restaurang för deras sista slantar för de ville fråga henne om ett lån. Tror det här hände någon gång i mitten av 90-talet, dvs rätt länge sen när deras barn var ganska små. Så de tog ut henne på ett trevligt ställe och ställde frågan om lånet och hon bara avvisade dem med uttalandet “har ni råd att gå på restaurang behöver ni inga pengar”. Det är samma mamma som ger 15 tkr rätt upp och ner till den andre sonen nära 20 år senare då hon själv knappt har pengar kvar så hon klarar sig. Hela tiden har hon gett honom, den andre sonen, pengar eller hjälpt honom tigga ihop pengar ifrån pappa. Det finns inga gränser hur hon fjäskar där. Men till äldsta sonen gick det inte att låna nått. Om vi andra, som inte var hennes älsklingar, fick låna pengar av henne blev det för det första bara en mindre slant och det skulle allt tillbaka med ränta. Några såna krav har jag aldrig hört att hon ställt på sina raringar. En av hennes dyra tavlor bara gav hon rätt upp och ner till min lillasyster. En tavla antagligen värd idag över 150 tkr. Hon lät mig tro att tavlan var ganska värdefull, men då pratar vi om 10-20 000 kr, inte hundratusentals kronor. Har för mig att det kan ha varit ungefär då nämligen som mamma satte in 20 000 kr på ett konto till mig. Det var ett pensionssparkonto som jag naturligtvis inte kunde röra på väldigt länge. Hon fick det alltså att se snällt och generöst och till och med rättvist ut, och hon fick mig att känna tacksamhet för hennes godhet, men det var bara siffror på ett papper, för några pengar har jag ännu inte sett röken av. Det var bara en fantasi, som alla såna där bankpengar är tills man faktiskt fått något av nytta och glädje för dem. Så länge du har tillgång till pengarna och kan röra dem kan du känna dig förmögen, men uppbundna pengar du inte får röra på årtionden känns bara som fiktioner. I och med att min lillasyster satt prejudikat vid pappas arvskifte vore det dock självklart att alla mammas gåvor till de andra - hennes favoriter - ska fram i dagen när hon kilar vidare, tillbaka ner varifrån hon en gång kom slingrande upp hit ifrån.

Queen Angelica - Fairyland Poetry