Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

tisdag 3 juni 2014

Askungar Och Elaka Styvsystrar

Warning! Do NOT try and auto-translate this to english. It will come out as gibberish and make no sense. I have already been accused to be a very nasty person by a reader doing that on another swedish article on another blog, so I recommend you NOT to try it and think what you read in english is what I ment to say and that it's even close to what I wrote in swedish. Some things even are translated into the opposite of what I wrote! 

Lillasyster med mormor!
Patologiska föräldrar är alltid svaga människor, oavsett vad de projicerar utåt mot samhället. Alla inne i familjen vet att de är svaga och omogna människor. Därför blir ofta deras barn i sin tur svaga människor, omogna och patologiska, oavsett vilken perfekt fasad de visar upp, med flotta kläder, bilar, resor och lyx. Det är och förblir en charad och man kan tro på den eller inte. Mer sunda barn till såna här föräldrar väljer ofta att INTE ha en fejkfasad och spela upp någon slags storslagen perfektion. Detta för att de känner sig inte perfekta. De som spelar är förstås de som tvingades alltid ha rätt, för de måste ju vara perfekta enligt sin rollkaraktär, och de som bara är sig själva är då de som aldrig kunde ha rätt. De kanske är sig själva men när man skrapar på ytan är det de som inte brukar göra fel och som försöker vara goda människor. Det för att de alltid bär en skam för de aldrig lyckades bli tillräckligt goda, oavsett vad de gjorde som barn. Det är är resultatet av dessa trauman och det är därför som man reagerar så starkt när dessa människor, eller andra man träffar på, upprepar just denna teater i ens liv. Den gamla teatern där vad du än gör, hur god du än är, hur generös du än är, så är det du som gjort fel och inte den du vet faktiskt har gjort fel, som har gjort fel. Den absoluta hopplöshetens trauma. Barndomskänslan av fullkomlig hjälplöshet, där ingenting du säger, ingenting du gör, kan ändra faktumet att du blivit ditsatt – IGEN – för något du inte hade minsta kontroll över.

Mormor med de gyllene två!
Traumat är att du inte kunde göra någonting för att förhindra det som hände och nu är det DU som utmålas som en bov. Det värsta när dessa människor upprepar gamla barndomstrauman är att de får med sig nya människor i trakasseringen. Människor som den person som är “targeted” då kanske trott var trevliga personer, då de visat prov på medmänsklighet någon gång. Att dra med sig såna här nya människor är nästan det mest traumatiserande för inte nog med att de som brukade nedvärdera en och mentalt misshandla en fortfarande gör det, även dessa nya personer gör nu det. Det är en ytterst stark förstärkning av deras programmering av hopplöshet – “kolla hur ingen tycker om dig, hur alla föraktar dig”, ungefär. Mamma brukade försöka få med affärsbiträden i hennes elakheter mot mig som barn. Hon stod i affären, som potentiell kund, med en säljhungrig försäljare och använde denne för att förstärka hennes nedvärderande kommentarer mot mig. Biträdena brukade skratta lite generat åt hennes elakheter, och hur än mamma försökte få mig att tro att de också tyckte jag var precis så där löjlig som hon gjorde gällande, så såg jag att de hade ingen åsikt om min löjlighet. De flesta verkade tycka att hon var pinsam som höll på sådär mot sitt eget barn.

Man ska vara snäll mot alla som inte har för avsikt att skada en!
Som mamma själv, utan att ha smöriga människor omkring mig som inte törs säga ifrån, vet jag att andra tar illa vid sig om man råkar säga något som kan tyckas lite taskigt om sina egna barn. Det lärde jag mig tidigt då jag förstås lärt mig hur man skulle bete sig hemifrån så det var bara att tänka efter och förstå att inte bara lät sånt stötande för utomstående, utan även ens små barn kunde ta illa vid sig. Och det även om det var sagt på skoj och inte ens i närheten av de förlöjligande saker min mamma kunde häva ur sig inför andra om mig. 

Pappa med oss flickor och svärisar!
I de tidigare gaslightningarna jag såhär på rak arm kommer ihåg var oftast bara familjen inblandad. Men de kändes inte så farliga då jag var van vid deras idiotier. En gaslightning mamma gjorde mot mig, som jag blev fruktansvärt sårad av, var när hon drog in sin mamma, min mormor, i den. Hon hade helt klart förtalat mig inför sin egen mamma före gaslightningen. När mormor hade anlänt hem till oss satte mamma igång att laga mat. Det låter som något helt normalt för alla människor, en mamma som lagar mat, men det är något oerhört underligt i den familj jag växte upp i. Jag kom hem från mitt arbete på golvfabriken, en arbetsplats så hemsk min mamma sa hon var för fin att besöka den, medan en sån som jag kunde stå ut med det. Till min häpnad ser jag alltså mamma stå och laga mat. Min andre bror kommer också in ifrån garaget, där han mekat med sin bil, och blir också synligt häpen. Vi börjar tysta duka upp till alla hemmavarande personer, då mormor plötsligt börjar skälla ut oss för detta. Vi är hemska, bortskämda vuxna barn, som förväntar oss att vår stackars mor ska stå och slava vid spisen åt oss. Maten är givetvis INTE ämnad åt oss! Mamma bara står och myser av välbehag över att se hur kränkta och sårade miner det här skådespelet orsakar. För mig kändes det som en hästspark i kistan och brodern drar sig lite undan efter någon kommentar i självförsvar. Han förstår snabbt att det är jag som är den som anspelas, då han ju bara är tillfälligt hemma och jag bor där fortfarande. Enligt honom har det här numer aldrig hänt, även om han kom ihåg det några få år. Att det var en sån kränkning var just för att ingenting mormor hört om mig var sant. Det var JAG som brukade laga maten, och jag som hjälpte till med disken, tvätten och en rad andra saker. Pappa gjorde förstås det mesta av allting och mamma i stort sett ingenting. Allt var så orättvist, inte bara mot hur mycket jag hjälpte till, utan även mot pappa som verkligen gjort en mammas jobb hela deras äktenskap. Hon hade sen mage att ta äran åt sig för det och spela utslitet offer. Så äckligt. 

Mamma med barn och paranteser!
Den här senaste gaslightningen, som började med lögnen om avtalet på stugan, så visade det ju sig att min nya svåger var helt och fullt med på att “fucka” mig och jävlas med mig. Jag fick en andra chock när jag förstod att han trodde på allt sjukt han hörde om mig, som att jag ljög. Det var redan när min syster ljög om att bilen blivit värderad till 40 tkr av bilfirman, istället för under 25 tkr, han ansåg mig vara en "lögnare". Redan när svågern ringde hem till min man och bad honom ta mig i örat så jag slutade bråka visste alltså de om att jag haft rätt att fråga om den höga summan verkligen stämde. Systern hade gjort fel och hon vägrade sen erkänna det, trots alla bevis om motsatsen, och hennes man valde att skita i bevisen och tro att jag “bråkade” för att jag var en småsnål jävel. Inte att jag försynt frågat efter värdet på bilen i ett mail där jag lagt en skärmdump från bilvärderingsajt som visade det konstiga med en värdering på 40 tkr. Inte att vår äldste bror kollat upp saken och erinrat sig att värdet skulle vara något runt 23-24 tkr och att han gett min syster lappen med värderingen. Hennes man ignorerade allt det och ringde och fick det att låta som om det var JAG som inte hade något annat än min egen småsnålhet att komma med. Han tyckte alltså att det var småsnålt av mig att vilja ha rätt värdering på en bil DE tvingat på mig genom att ljuga att dödsboet inte kunde stå som ägare, att jag MÅSTE ta över den för den stod fysiskt närmast mig. Är det då inte ändå MER småsnålt av honom att vägra värdera det hus han fått låna gratis av sin svärfar, och kräva att få det för småslantar hundratusentals kronor under marknadsvärdet? Efter hans polishotelser antar jag att det är KLISTER som helt ligger bakom hela gaslightningen den här gången. Varför sa han annars till mig att “sitta i soffan”? Varför måste jag just “sitta i soffan”?

Narcissisten ser en fantasi när hon tittar sig i spegeln!
Gaslightning går mycket ut på att skapa falska minnen hos folk och om man väntar en stund så blandas minnena ihop och man kan få dem att tro nästan vadsomhelst genom att traumatisera dem genom att alla andra tror något annat än de själva. Till slut brukar offren betvivla sig själva, vilket var vad min syster försökte göra genom att skuldbelägga mig att bli “mer ödmjuk” och kunna erkänna nån gång att jag kunde ha fel. Skrattretande så man nästan dör om man känner till vår familjedynamik. 

Jag, de gyllene och den äldste!
Det där lät som EXAKT något mamma brukar säga till vår pappa, när hon med största sannolikhet – har jag fattat nu – fullkomligt gaslightat honom. Dvs ljugit och ändrat verkligheten för att få alla att tro något som inte hänt har hänt och få pappas påståenden att verka helt galna, när de egentligen var de sanna. Jag har ett mail ifrån 2005 där jag beskriver exakt att det är detta han anser ha hänt, att de ljuger för att få honom att framstå som knasig. Såna människor som skoningslöst attackerar andra människor på det här viset brukar nämligen gå från “offer” till “offer”. Omgivningen brukar dock se DEM som "offren" för de är mästarmanipulatörer. Män är lättast att lura, både att bli ditsatta som gärningsman och att utnyttja som räddare av "damen" i hennes förtvivlade nöd. Mamma har nästan alltid haft någon hon påstått hemska saker om, att de “stalkar” henne, är psyksjuka, lurar henne, hotar henne, och en hel massa annat hon aldrig lyckats bevisa, men fått alla hon talat med att tro på. Vad som är sant eller inte blir för en annan omöjligt att avgöra. Det viktiga här är att hon alltid har en “lede fi”, vilket är ett stort indikament på patologi. Tyvärr blir det så att de som de utnämnt till deras "lede fi", mot sin vilja, befinner sig strax i en krigszon och har mot sin vilja nu också patologiskt en fiende, eller fler. Ofta är den patologiska stöttad av en hop andra mobbare, för mobbare är patologiska, medan den som de svartmålar är mer eller mindre ensam. Om den inte är ensam kommer mobben att långsamt försöka isolera den tills den är det. Misslyckas det kan de lägga ner och bete sig som om ingenting hänt. Det är det som mamma och min andre bror gör just nu. Pinsamt verklighetsfrånvänt!

Mamma & mini, jag, äldste, andre!
En av de värsta saker du som “targeted individual” kan göra är att berätta om det som har hänt för andra. Gör du det så påstås du “sprida förtal”, även om de som håller på och “targetat” dig i evigheter med dropp-metoden sagt betydligt elakare och framförallt fullkomligt osanna saker om dig. Du får ALDRIG, på inga villkor, använda deras egna metoder mot dem. De ska ha all rätt att ringa runt till alla du känner och berätta fruktansvärda historier om dig, eller skriva brev och mail, kontakta dina närmaste på Facebook eller andra ställen. De kan t o m ha dina svärföräldrar som "vänner" på nätet, även om det är mer än vad du själv har, och de har säkert vänt dem emot dig sen dag ett. Minns du konstiga saker dina svärisar gjort eller sagt till dig? Att de ALLTID tagit de andras parti, fast du tror de inte ens känner dem? Dripp-dropp, det lilla giftet drippar så långsamt... Vissa såna här personer har verkligen ingen gräns på hur långt de kan gå för att förstöra ditt liv. Det finns de som hör av sig till alla företag du kan förväntas söka jobb hos. Strax efter jag flyttade hit började jag få underliga besök från vissa företag i mitt område till mina privata sidor. Det var bara en kortare period och besöken kom klumpvis, vilket gav mig känslan att några just fått länken. Just då hade jag blivit lurad av en skojare som använt mig som webdesigner och webmaster i två år och inte betalat ett öre. Han ville sen jag skulle skicka hela sidan till hans son, utan att betala mig nånting. Jag sa det var ok om han gav mig en symbolisk summa på 1000 kr för mitt besvär och han svarade med att säga upp bekantskapen i ett otrevligt mail. Det gjorde mig mycket sårad, för vi hade haft honom som gudfar åt ett av våra barn och så gör man bara inte när man lovat vara där för ett barn – till Gud.

Man ska akta sig för att lyssna på rykten och skvaller!
En gemensam bekant ringde och frågade om vad som hänt, efter att ha hört skitsnack ifrån karln, och den bekantingen betedde sig också märkligt. Han kunde inte fråga mig, som svarade, utan fick ringa flera gånger för att tala med min man! Det gjorde mig minst sagt förbannad, för jag hade även gjort hans sajt och underhållit den i några år så jag förtjänade inte att bli dissad på det viset. Jag skrev det rakt ut till honom då han ignorerat allt från mig de senaste två åren om hans sajt, förfrågningar om uppdateringar, korrigeringar - ALLT. Han ringde då tillbaka och erkände att han medvetet MOBBAT mig och fryst ut mig och betedde sig sen allmänt olämpligt och gav mig "förslag", som det så vackert heter. Allt slutade i katastrof förstås och jag vet inte vem av de här två "narcissisterna" som skickade min länk till folk, om det ens var nån av dem, men jag tror mer på skojaren än charmören, hur knäpp han än var. Folk är äckligt knäppa i den här världen. Det verkar som om det är ok att vara en självisk lögnare och ett stort fel att vara ärlig och bry sig.

Jag, pappa & mammas mini-me!
Min syster hävdade ju att allt hon sagt under skiftet var 100% riktigt, trots att vi bevisat en rad fel hon gjort. Således menade hon att alla de där lögnerna var fullständigt sanna - en motsägelse och en lögn. Det fanns en hel del att peka på, som kanske mer kan ses som halvlögner, men det var helt klart oärlighet. Vår syster hade lovat boutredaren att skicka ut bouppteckningen till alla hennes syskon, men gjorde aldrig det. Hon “glömde” också skicka oss sammetsboken om begravningen som begravningsbyrån så skyndsamt skickat henne och hon lovat skicka till oss. Den fick jag tjata mig till många månader senare. Hon ljög och sa att vår faster bett henne hjälpa henne med vägföreningen, utan att vi direkt haft något att säga om saken eller någon insikt i vad som pågick där, fast fastern själv påstår att hon inte alls bett henne om hjälp, utan att vår syster bett att få vara med bara. Den andre brodern skrev många arga SMS’s till mig om det här mötet som jag upptäckte en tid efter kalabaliken, eftersom jag inte använde SMS då. Jag fick privat mail ifrån min syster om att hon var påhoppad av den andre brodern och att hon kände sig kränkt och ledsen hur han betedde sig. Hon bad mig skriva och lugna honom och försöka få honom att förstå. Problemet var förstås att JAG inte förstod så jag skrev något lamt och snällt till honom om att systern gjorde så gott hon kunde och vi har ju haft ruskigt mycket snö här i några år. Dvs jag var INTE den som bråkade, utan MEDLADE. Hur fick KLISTER ihop att jag var så elak där mot hans perfekta fru? Eller min andre bror, varför mindes han inte hur snäll jag var där mot hans numer, enligt honom, fullkomligt ofelbara syster? 

Jag 14 år och min lillasyster 5 år!
Gaslightning är att ta din snällhet och köra upp den där solen inte skiner. Du blir alltså mentalt “fuckad”. Det är därför psykningsutsatta människor beter sig så irrationellt och instabilt. Hela deras verklighet gungar och det är själva syftet med gaslightning - att skada den andra psykiskt. Det genom att reta upp dig så du blir vansinnigt arg och tappar fattningen - förhoppningsvis få dig att bete dig irriterat inför andra människor, som de själva förpreparerat med falsk info om dig. Genom att dessa "åskådare" redan TROR du har någon form av psykisk åkomma, behövs det inte mycket för att få det minsta udda du gör, som gensvar på alla oförskämda lögner, att verka "knäppt". När de fått alla att titta snett på dig, som om du hade två huvuden, hoppas de du ska bryta ihop och börja ifrågasätta ditt eget omdöme och minne. De vill alltså få dig att verka “sinnesjuk” för alla utomstående, som inte förstår vad som pågår. Många människor som Sverige så unikt kallar “rättshaverister” har just blivit gaslightade av myndigheter framförallt. Det är tjänstemän som använder sin position att köra över allmänheten, en i taget, så att det svider. Det är oftast ett eget stort misstag som de försöker dölja, “cover up”. Kan de stryka en obehaglig sanning, ignorera ett ärende, så gör de det. Nästan alla de här patologiska personernas medarbetare på myndigheten håller dem sen om ryggen, för det är lättare att tro en kollega än en okänd.

En död liten sagofé med många sörjande!
Min syster kallade pappa en “rättshaverist” strax efter hans död. Givetvis bara så jag hörde, men det kändes kränkande och nervärderande att säga så om sin far. Speciellt när han just dött. Det kändes inte som någon som hade respekt för sin far, eller som sörjde honom så djupt som hon gjorde gällande. Det låter mer som någon som klarar av att rota igenom alla hans papper och plocka åt sig viktiga bevis långt innan någon annan hunnit samla sig nog för att opponera sig. Det var bara vår andre bror som orkade säga något om den saken, men han verkade samtidigt tro att jag och den äldste hade varit med och rotat. Vi hade båda chockats av hur hon "orkade" göra sånt, men inte sagt nått.

Min lillasyster & jag!
Bara det att vi andra två varit tvungna att köra själva till pappas dödsbädd hade fått paret KLISTER att mena att vi inte var tillräckligt berörda av pappas dödsfall. De gjorde en stor sak på sjukhuset av hur vår syster var så chockad och uppskakad att hon inte kunnat köra själv, och därför hade hennes man tvingats köra åt henne. Året efter däremot sörjer vi för mycket. Oavsett vad andra känner gör patologiska sådär - målar på en saker som de hittar på om en och de kan ändra kråksången helt efter behov. När pappa var precis död är det elakt att sörja FÖR lite, så då projicerar båda våra gyllene syskon det på andra. Vår andra bror menar att vi andra bara vill prata arv och pengar och hackar på allt någon säger om "gåvorna" vår syster skrivit ner. Något man inte gjort om hon lagt till bilagor som visade varifrån hon fått sina summor eller känsligt väntat till efter begravningen med sån skit. Hon försöker också sälja gården under pappas begravning till gästerna. När jag året efter vill ha sammetsboken om begravningen hon skulle skickat för flera månader sen påstår hon sig sörja så djupt att hon inte klarat av att skicka den. Och när det gått över ett halvår efter begravningen sprider flera av dem ut till folk att jag inte kan komma över sorgen, dvs nu är det "sjukt" att vara sörjande och en sak de vänder emot mig. Vad jag känner på riktigt är alltid helt irrelevant, för de påstår vad de vill om mig, som om de visste och människor verkar på fullt allvar tro på dem, vad de än säger om mig.

Jag är som vanligt elak mot syrran!
Det att projicera över det man själv är på någon annan är själva kännemärket för denna typ av patologi som jag pratar om här. Det finns många knasiga mänskliga egenskaper och jag vet att många tycker att vi som pratar för mycket är själva problemet i världen. Det är egentligen väldigt jobbigt att vara någon som MÅSTE prata om något när man får det på hjärnan. Det pga avskyn mindre empatiska, ofta ganska egocentriska människor, illa döljer för en när man gör det är väldigt sårande. Ja, man kan bli entusiastisk och man kan avbryta andra i hastigheten, men det är INTE samma sak som den patologi jag talar om. Att vara inne i sin egen tankevärld är mer asperger och det är närmast MOTSATSEN till den patologi jag talar om. Det är i båda fallen hjärnan som är dragen sån, men medan aspergaren inte kan ändra sig och låta bli att nojja över något som den fått på hjärnan, så kan den som är psykopatiskt lagd välja att sluta ljuga. Psykopater behöver INTE ljuga, dvs de är inte som "mytomaner" som inte kan stoppa sig själva. Nej, de gör det för att det är roligt att lura andra människor och plåga någon de valt ut att plåga, för att de är sadister. De har bevisats VETA att det de gör skadar andra och att de medvetet väljer att skada andra. Däri ligger kärnan, den som INTE är patologisk vill inte skada andra – någonsin. Råkar man såra andra genom att avbryta, prata för mycket, inte lyssna, blir en icke-patologisk ledsen och önskar den kunde göra något åt saken. Ofta blir resultatet isolering för det är jobbigt att känna att man konstant retar upp folk för att man är lite hyper.

Fester och sammankomster är oftast en mardröm!
Den patologiske ångrar sig aldrig och tycker den som blir sårad är mesig och svag och borde skärpa sig. Den ser sig själv som en viktig person i sociala sammanhang och gillar att hänga med “viktiga” personer. Kan den inte själv bli en stjärna så kommer den att umgås så mycket som möjligt med människor som kan höja dennes status och ge en känsla av “lyx och flärd” i livet. Att skryta om alla dessa bekantskaper är viktigt, samt att visa upp allt flott man gör och upplever. De flesta patologiska är alltså inte alls ensamma och övergivna. Det är de mer "historonic", eller lite borderline-aktiga, som gör sig ovän med hela byn. Tesen att ALLA utan empati alltid tycker synd om sig själv, hela tiden, är inte sann. De känner sig nöjda så länge de klättrar uppåt och kan sparka neråt. Det som gör dem ledsna är att se någon de ser ner på få mer uppmärksamhet eller framgång. Du får då aldrig ett äkta grattis från dem och ofta inget alls.  

Andre, hunden, jag & förste!
En tid efter vår pappa dog så sa hans syster att han var så gräsligt snål. De hade bott intill varandra i många år och hon tyckte han varit sån hela den tiden, men även som barn påstods han var snål. Jag tänkte mycket på det för jag minns inte han var snål på det viset som man tänker sig snål. T ex tog han inte betalt av gäster, som vissa gör. Han lät gäster bo gratis och likaså oss barn tills vi flyttade hemifrån. Snåla människor tar pengar ifrån ungdomarna, medan generösa tycker det är bättre ungdomarna sparar dem till framtiden. Pappa var den senare. Fastern däremot lät mig vikariera en månad på hennes jobb, där hon var chef. Jag fick inte ut mycket av det för hon ville ha så mycket betalt för att jag sov hos henne fyra nätter i veckan. Har för mig det var hälften av alltifrån hyra till mat. Jag hade låg vikarielön och jag minns att det kändes hårt att inte få någon lön efter månadens slut. Allt gick åt, för även resan varje helg från mitt hem till den staden vid västkusten kostade en slant. Hon hade inga egna barn, ett bra jobb och jag var hennes guddotter, så vem är snål nu?

Hunden Avanti i fjällen!
En annan person som kallat pappa snål är han ex-fru, vår mamma. Hon har sagt det oräkneliga gånger, elakt och kränkande om hans fruktansvärda snålhet. Snålhet är att inte dela med sig, att ta betalt för saker vanlig gästfrihet bjuder en att dela med sig. Att inte ge en anständig gåva på någons bemärkelsedag, trots att man har råd. Det är snålhet. Allt sånt stämmer inte in på pappa, utan mer på mamma. Han har aldrig gillat att shoppa prylar och det har varit sällan han köpt presenter. Vanligare var att han gav en stor slant, och då menar jag stor. En del av de pengagåvor han gett hade lätt täckt allt jag någonsin fått ifrån min mamma och denna gudmor ihop. Vilka är snåla nu? Om sanningen ska komma fram så minns jag inte om jag någonsin fått nått särskilt ifrån den här gudmodern, men minnet bleknar med åren. Jag minns många fina gåvor ifrån den andra gudmodern, min mammas storasyster. Hon blev nog gaslightad en hel del av mamma när hon levde har jag förstått. Hon reagerade som någon som blev gaslightad i livet, försiktigt och lite rädd. Men jag kände även en dov ilska på djupet och en konstant känsla av orättvisa från henne. Vi talades vid ibland och jag förstod att hon haft ett tufft liv och inte fått så mycket respekt ifrån andra. Det är något du programmeras ifrån barndomen med, om du ska få respekt i livet eller bli överkörd av andra. Det är föräldrarna som väljer sina gunstlingar och sina problembarn.

De som blir givna har lättare att lyckas än de som blir utan!
Den här gudmodern, min moster, var egentligen yngre, men hon dog 2009. En gång berättade mamma en sak hon var arg på sin syster för, men jag hörde något helt annat mellan raderna. En gaslightning. Enligt mamma hade hon godhjärtat betalat några tygblommor hennes syster ville ha och nu vägrade systern betala för dem, och därför stod nu blommorna i min mammas hem. Direkt visste jag vad som hade hänt efter mamma berättat färdigt sin version. Min moster hade kommenterat hur vackra de var och mamma hade förslagit att hon skulle köpa dem, men mostern sa att hon hade inte råd, då sa mamma att hon betalade och till det fanns det inte mer att säga. Men sen ville mamma ha igen pengarna, när mostern fick sin pension, men då sa mostern igen att hon inte hade råd och mamma fick tillbaka blommorna.

En 8-åring, jag och Avanti!
I mammas version är min moster helknäpp, och det var så alla hennes småsyskon såg henne och så som hennes idiot till man fick henne att verka. Men det var INTE så hon var. I see you! Gaslightning skapar en arg människa, som jag sa, och från hennes yngsta dotter fick jag veta att det var mycket gräl där hennes mamma var så arg på hennes "stackars, helt oskyldige" pappan. Sen sa den lilla söta dottern emot pappan litegrann, så försiktig och blyg hon nu var, och pappan slängde ut sin lilla söta tös ur bilen mitt ute på landsvägen så hon fick gå många kilometer tillbaka till sin mormor. Vilken snäll och god far gör så mot sitt lilla barn? Enligt mamma gifte han sig bara med hennes storasyster för hennes föräldragård. Och det kan ha varit sant, för mamma har ofta rätt, även om hon har så jävla fel ibland att man skrattar. Saker är sällan så endimensionella som de patologiska försöker göra dem. Personer som är arga för de känner sig orätt behandlade, har ofta PTSD - Post Traumatic Stress Disorder. Ofta har det hela börjat med våld och övergrepp i barndomen och fortsatt in i vuxenlivets relationer. Därav att personen verkar "instabil" och beter sig "irrationellt" och allt vad korkade människor så orättvist projicerat över. Det är ofta lätt att känslomässigt manipulera människor med PTSD, och borderlinare har tyvärr blind tro på lögnare, men tvivlar på alla andra. Ju mer PTSD och ju fler borderline-drag, ju mer förvirrade av ljuget och ju jobbigare att hantera skillnaden mellan medvetet ljug och tanklös glömska. Mycket ljug även de patologiska gör är säkert av ren klantighet och inte planerat. Vi kan alla ha fel, varför min systers totala brist på självrannsakan och ÖDMJUKHET vad gäller våra andras minnen av hur hon visar mig avtalet visar att där ljuger hon på vilje. Speciellt polishotet visar att det är planerat ljug som gick snett när äldste brodern kom in och blev mitt vittne.

Mamma köpte hunden!
Hur som haver, den här gudmodern, min moster, hade ett dåligt betalt jobb, många barn, men hon gav mig gåvor som varken tydde på snålhet eller patologi. Det var välgenomtänkta gåvor, ofta alldeles för dyra för hennes budget och hon hade inte behövt vara så generös, eftersom min familj bjöd in tjuvar i huset att stjäla mina smycken hela tiden, när jag inte var hemma. Tänk då att min mamma hade ett mycket bättre jobb, ett färre barn och hon är känd för att helst ge bort både nytt och gammalt skräp som ingenting är värt till de flesta. Till min syster gav hon bort en tavla som hon ärvt värd säkerligen över hundratusen. En del av konstnärens tavlor går för över kvartsmiljonen. Så det är skillnad på vad folk får. Däremot att anstränga sig och gå och köpa en speciellt utvald gåva ligger inte så mycket för henne. Inte heller för min äldre gudmor, som jag alltså har kvar. Hon kan alltid skylla på åldern och skröpligheten numer, men hon har aldrig visat något prov på generositet. Däremot vill hon att ANDRA ska vara generösa mot henne. En jul när jag var 14 år hade pappa köpt julklappar till alla fruntimmer och hennes gåva hade försvunnit. Han svor han köpt en till henne också, men den gick inte att hitta. Min faster blev så upprörd och gnällde och gnällde om denna gåva som bara hon inte fick att jag tog min och gav till henne för att få tyst på gnället. Sen köpte pappa en ny till mig och man såg att han tyckte att hans storasyster betett sig synnerligen barnsligt. Mer barnsligt än jag som var bara barnet.

Gnäll och klagovisor när omogna blir utan!
En kort tid senare, kanske när jag var 16, ringde den här fastern till mig och bad mig betala för de höns familjens hund haft ihjäl för hennes väninna och granne. Jag betalade med alla pengar jag hade den månaden. Varför kunde inte hon själv betalat om nu inte pappa ville? Det var ju inte mig hon skulle ringt till, utan han som orsakat skadan genom att släppa lös hunden. Det var inte hundens fel, inte pappas fel och absolut inte mitt fel det som hände. Det var min andre brors fel, som tvärtemot uppmaningar från oss andra, speciellt från mig, ändå trotsat oss och släppt lös hunden. För det fick han ingenting, medan jag blev av med alla pengar för en hel månad. Och det var den här fasterns fel, för hon ringde till mig om hjälp och gnällde och snäll som jag var ville jag hjälpa henne. Varför ska ett barn hjälpa en vuxen när hon har problem med saker och ting andra ställt till med?

DEL 2


Jag tog med syrran till vänner!
Trots att jag hjälpt min faster så hennes väninna fick sina pengar hade hon sen sagt till sin granne att det var min pappa som betalat och skyllt på mig att hunden kommit lös. Vem gör så när någon hjälper en? Jag begriper inte hur en vuxen människa kan bete sig så illa mot en ung människa som bara varit snäll mot henne. 35 år senare berättar grannen om hur arg hon varit på mig för hur illa jag betedde mig som ung. Det på min pappas begravning. Hon sa det för hon ville berätta hur snäll pappa varit som betalat, men han vägrade ju för han hade inte gjort något. Det var hans perfekta, ofelbara son som gjort det och precis som den här sonen många årtionden senare vägrar betala sin parkeringsbot, för att pappa vägrar, så vägrade han väl betala då, för att pappa vägrade. Därför måste JAG betala? Hur koko kan en familj resonera egentligen? Inte konstigt så många av mina kompisar varnat mig för min familj, sagt att de utnyttjade mig och alls inte älskade mig. Jag såg det inte för jag var van vid det och för mig var varje händelse "disconnected" till nästa, dvs jag var oförmögen att koppla ihop alla händelser som det mönster de var. Det är en typisk följd av såna här dripp-dropp trauman sen tidig barndom, där varje försök att ta upp gamla försyndelser emot en är förbjudna. I min barndomsfamilj säger aldrig någon ordet "förlåt" till en, vad de än gjort emot en. Kränkningar och mentala övergrepp kallas i min familj för "åsiktsskillnader" och det är den som blivit utsatt för påhoppen som ska sluta uppföra sig illa. Den som gjort övergreppet är hjälten för att den inte ältar över det som hänt. Det finns inga avslut att få, ingen upprättelse, hur bevisligt gräsligt det än är det som de gjort. 

Sjung om studentens lyckliga dar!
De här människorna är alltså tillsammans som en grupp gaslight-mästare. Somliga gör det planenligt, som när mamma använde mormor med det där konstruerade tricket med matlagning, som fick mig utskälld för att aldrig göra något som annars nästan bara jag gjorde - laga mat efter jobbet. Eller som systern med stugavtalet, som visade mig det och sen spelade ovetande och låtsade att jag måste fått tag i pappas kopia. Medan andra bara försöker slippa göra rätt för sig och erkänna att de gjort fel och borde ta konsekvenserna, som brodern med hönsen och systern med bilvärderingen. Det fanns ju fler saker hon undanhöll och konstrade med, dvs mer än stugvärden och bilvärden, mer än brutna löften om utskick som aldrig skedde också. Det fanns fler solklara lögner med. Både hon och den andre brodern ljög för alla om att jag och den äldre brodern, utan att ha berättat för dem, fört över fullmakt hos banken till den äldre. Det hade vi talat om först på mailen, sen hade jag gjort utskick till alla så alla som ville kunde ändra också. De menar alltså, både lillasyster och andre brodern, att posten lyckades slarva bort TVÅ jättestora kuvert samtidigt, till två olika platser på jorden, och det var just DERAS kuvert? Ok, sånt händer med nån chans på miljonen kanske, men mailen då? De hävdade ju indignerat att de inte haft en ANING om detta innan det skedde, trots omröstningar och beslut de båda valde att inte delta i, trots att vi alla fick alla mailen.

Med narcissister har ingenting som hänt egentligen hänt!
Det var systern som föreslagit att jag tog över protokollföringen, dvs att sammanställa allt som delats ut. Hon hade då just brutit mot ett annat val vi haft ett halvår tidigare och fortsatt med den gamla gåvolistan, så den stod kvar i protokollet, och jag hade märkt att hon skrivit in 40 tkr på bilen. Efter hon avslöjats att hon skrivit in fel värde blev hon sur och tyckte jag kunde protokollföra “om jag nu trodde det var så lätt”, så eftersom jag trodde det var ändå lättare så tackade jag ja och den äldste brodern godkände mig. Tidigare hade hon klagat liknande om att sköta ekonomin, att det var så jobbigt så om någon annan kände för det kunde den ju höra av sig. Redan då hade den äldste sagt nått, men hon svarade inte har jag för mig, så nu sa han tydligt till att han var villig att ta över den biten, och jag godkände. Sen ringde jag banken och beställde fullmakter, och skickade ut till ALLA. Därmed ljög alltså min 100% sanningssägande syster IGEN!

Jag och mamma i New York!
Vår syster sa en sak, när hon höll på att sälja gården åt oss utan vår inblandning. Hon sa att hon inte ville bli anklagad för “jäv” så om någon annan ville ha kontakt med mäklaren, som hon inte avslöjat namnet på, så fick vi säga ifrån. Jag skrev direkt att han naturligtvis ska ha kontakt med oss alla, varmed hon vägrade ge mig namnet eller på något sätt bekräfta mitt önskemål. Dvs hon gav sken av öppenhet, men när saken kom till sin spets var det bara ett spel för galleriet. Hon hade inte för avsikt att berätta någonting för mig, annars hade hon skrivit hans namn direkt, utan trams om “jäv” och annat larv. Likadant betedde sig den andre brodern när vi andra två började pressa dem på att visa sina avtal. Vi hade bevisat att systern visat mig avtalet, men hon ljög och sa det var något annat hon visat. Den andre brodern hade erkänt 1) att han har samma avtal som systern har, samt 2) att han aldrig läst hennes avtal. Så om han menar att han egentligen inte vet vad det står i hennes avtal, hur vet han det är samma? Eller menar han bara att han också har ett skrivet avtal? Hur vi än försökte få fram de här avtalen fick vi bara flosker om bilen till svar. Även när jag påtalar att jag förstår att de använder bilens löjliga nya värde som provokation för att slippa tala om de där avtalen fortsätter de tjata om att förhandla om värdet på bilen. JAG ska förklara varför jag vill ha ett annat värde.

Jag är ond i Billings, Montana!
Det är gaslightning, för jag ville ha det värdet som den äldste brodern fått från bilverkstaden och gett till systern, som låg på runt 24 tkr. Det hade jag velat ha sen första början, så det är DE som nu plötsligt vill ha ett annat värde. Eftersom vår syster ringt till mig och sagt att bilen var kompensation för att jag fått så mycket mindre gåvor av pappa, och den listan med gamla gåvor redan var skrotad, hade jag inte fäst mig mer vid vilken exakt summa verkstaden hade sagt. Bara att det låg runt kostnaden för att sätta in nya motorn. Därför skrev jag lite förvånat och undrade om det verkligen var 40 tkr verkstaden sagt och fick ett oerhört otrevligt svar från systern, som alltså dels plötsligt, mot vårt gemensamma tidigare beslut, tagit upp gåvo-listan igen, dels lagt in ett besynnerligt högt värde på bilen, långt mer än kostnaden för motorbytet. Hon ansåg mig bråka, att jag inte hade något att komma med och snäste av mig att jag fick acceptera priset som vår äldste bror tagit fram från verkstaden. Ett svar som inte ens var i närheten av i samklang med min fråga. Jag hade inte krävt en massa eller påstått någonting, jag hade ställt en jävla fråga till henne och jag hade lagt in en skärmdump från det officiella värdet av exakt den bilen, vilket var 25 tkr. När allt det här tramsandet pågår ifrån dem så skriver plötsligt den andre brodern ett pompöst mail till vår mamma, där han gör det till att det nu är jag och den äldre brodern som vägrar följa skrivna avtal. Jag har kollat i gamla mail och sett att det var inte första gången han skickat vidare vår konversation till mamma, alltid noga klippt och editerat för att få honom att verka “god”.

Godhet är inte vad andra tror om dig, utan vem du är!
Inte konstigt jag i min lek som barn med dockor alltid visste att den av mamman utsedde gode var riktigt, riktigt OND. Det komiska är, som han inte verkar förstå, att han inte hade behövt editera någonting, deleta någonting av vad vi andra säger. Mamma hade aldrig någonsin brytt sig ett skit om vad jag eller den äldre brodern säger eller kan BEVISA. Hon hade bara hånfullt skrattat åt oss och förlöjligat oss, lycklig att äntligen ha en chans att tillsammans med hennes raringar – hennes gunstlingar och utvalda barn – kunna “fucka” våra hjärnor och förhoppningsvis köra runt kniven så vi blir ledsna igen.

Tror det är Grand Canyon!
Det var länge sen någonting hon gjorde fick oss ledsna, för vi har liksom vant oss vid hur dum hon är. På begravningen kallade hon min förste bror “tjock”, fast han är mycket smalare än hon, och mig “mager” fast jag lyckligen kunde gått ner en hel del kilo. Det för att han sagt att han älskade henne trots att hon var som hon var. Så kan man inte ha det, så hon försökte skapa lite ledsamhet hos oss. Ganska patetiskt faktiskt. Hon sa t o m till min bror att han inte skulle få ärva henne, något hon redan berättat för mig och min man att vi inte ska få göra för flera år sen. Ett år senare ringer hon vår dotter och säger att hon “snart ska få ärva”, vad hon nu menar med det. Våra barn ärver oss när vi dör, mammas barn ärver henne när hon dör, om hon inte gör sig av med det lilla hon har innan dess. Varför säga något så konstigt till sitt barnbarn? I hennes egen förklaring, given på YouTube av alla platser, kommer hon snart dö och "ville tala om att hennes barnbarn då fick råd att köpa stugan av henne". Hur då om hon är död? Och hur ska ett barnbarn få ärva av sin mormor när föräldrarna lever? Ska jag också dö snart menar hon? Låter nästan som ett sånt där dolt, skumt maffiahot när man ser så på saken. Om jag varit funtad som min svåger hade jag väl anmält henne till polisen för "hotelser".  

Spejar ut över Grand Canyon!
Faktum är att min syster och min andre bror kan påstå vilket skit de vill om mig eller min förste bror och vår mamma skulle tro på det, vad vi andra än säger. Jag förstår verkligen inte varför de inte helt förstått det, utan tror de måste fixa till saker först så det ser "fint" ut. Systerns man har förstått det, så när han hotade mig gjorde han således en kopia åt mamma så jag skulle se att hon verkligen inte bryr sig ett jävla skit om mig. Vad jag än fått för mig. Han – KLISTER – gjorde detta mycket tydligt. Skickade vidare sina mail med polishotelser mot mig till min mamma. Det här är en sak till som de flesta verkar ha svårt för att fatta. Hur är en person funkad som gör något såhär mot en svägerska? Allt för att hon berättar sanningen om hur systern visat henne deras avtal och att det finns ett vittne på själva händelsen. Att den här KLISTER reagerade som han gjorde när han fick veta att det fanns ett vittne visar bara en sak – han visste redan om alltihop. Han var med från början på att sätta dit mig. Varför? Vad i helvete har jag någonsin gjort honom? Att göra ont mot en god människa – en oskyldig – skapar otrolig karma hos den person som utför den onda handlingen. Nu talar jag om “ont uppsåt”, vilja att skada någon annan. Hans hotelser var till för EN ENDA SAK – att skrämma mig och få mig att må precis sådär dåligt hans fru påstod att jag mådde.

Somliga väljer att lyfta sina närmaste, andra att krossa dem!
Systern hade hållit på med olika psykförsök på än den ena än den andra under hela skiftandet. Varenda en som hade någon fråga hon inte ville svara på blev utsatt. Hon hade andra att “tala den tillrätta” som inte direkt, utan frågor, godkände allt hon höll på med. Hon undanhöll en hel jävla massa och misskötte grundläggande göromål. Boutredaren hon tog in undlät hon att ge korrekt address till så inga av hans kallelser till mig kom fram i tid för mötet. Det är ett möte alla ska ha rätt att delta i, men hon brydde sig bara om hon och bröderna var med. Varför säger jag så? Jo, för att jag hade nämnt att den dagen passade inte mig att ha möte med mina syskon. Sen skickade min förste bror ett mail han fått från henne nu i år där hon skriver hur “roligt det är att vi ALLA pratar igen”, när jag inte gör det. Hon erkänner alltså att hon är glad att jag inte är med och hennes "alla" är således alla andra utom jag?

Syrran på en möhippa med mig!
Som ett foto från sommaren 2012 visar så vill min syster verkligen leka gökboet. Hon knuffar bort mig så jag hamnar i utkanten av bilden i en tjock smet med alla mina barn framför mig. Kvällen var tänkt att fira att jag mirakulöst lyckats överleva till 50 år och lite foton tas. Hon står med sin son i mitten, bredvid vår andre bror och hans son, med gott om plats att bre ut sig. Framför dem sitter föräldrarna och i bildens utkanter är då alla vi andra. Även förste sonen blir utknuffad av sin bror, efter inspiration från syrran. Mamma ser nöjd ut med resultatet - hennes gyllene älsklingar i epicentrum. Hon verkade också blivit så glad min förra födelsedag, 2013, när hon hörde från min man att de andra försökte "knäcka och svartmåla" mig. En normal mamma skulle bli ledsen att höra sånt här, men inte hon. Hon bara fortsätter hacka och hacka, gladeligen hoppandes att hennes elakheter ska ha god negativ effekt. Det är så hon gjorde i hela min barndom och tonår. Ju sämre hon såg att jag mådde av skolans mobbing ju mer var hon uppmuntrande av min andre brors elakheter mot mig. Glada, små, giftiga elakheter, sagda i munter ton. Så skadeglad om hon såg att hon lyckats göra illa någon. En del av elakheterna är just att spela snäll, skicka inbjudningar, kort och låtsas att allting är normalt. Andra tycker då man är långsint och elak som fortfarande surar för "det där som hände för så länge sen". Det är så dessa patologiska ser på det, att man “surar”. Att man äcklas av dem och deras falska elakhet kan de inte förstå, det är bara en annan som är en dålig och långsint människa. "Se så goda de är! De har ju gått vidare, trots alla bråk." Det var alltid DE som orsakade alla bråk, de som gjorde det elaka, de som betedde sig som skitstövlar, så varför ska de “komma över något”? Kanske de BORDE komma över sin egen fullkomliga äcklighet?

Jag som student i Uppsala.
Det är just här den verkliga ondskan i världen bor, att vi har lurats att tro att det är ondska att vara arg, dvs ond på någon. Det är så förvirrande begrepp. När vi egentligen menar ondska menar vi människor som avsiktligt skadar andra genom falskhet och grymhet och som sen sadistiskt njuter av att de andra lider. De älskar tanken på att andra lider. Jag har märkt att många hoppas att jag lider och vill tro att jag lider, men jag är mest förbannad, dvs “ond” på dem. Det gjorde ont när jag förstod att en person jag trodde mer om anslutit sig till mina torterare – KLISTER – och jag fick plötsligt förståelse för en varningsdröm jag hade våren 2012. I drömmen förvandlades han till en demon och blev fylld av hat, sen attackerade han mig. Jag blev så chockad av drömmen, för varför skulle han göra något så elakt? Jag trodde vi var vänner, även om jag är en oansenlig lite blyg typ. Men jag har alltid varit snäll emot både honom och hans döttrar, samt hans vackra mamma, så varför skulle han vilja skada mig? Därför kändes det extra viktigt att tala med honom sommaren 2012 och lugna mig. Han hade varit konstig på mitt barnbarns dop 2011, tittat nästan föraktfullt på mig när jag kämpade för att hålla ihop, eftersom jag höll på att dö just då. Ja, det visste jag inte att jag gjorde, men det kändes så och det var så. Jag tänkte mig att han blev lite sur på sig själv efteråt, när han hörde om hur sjuk jag varit. Speciellt för att han vägrat åka hem till oss efter dopet så vi kunde umgås lite. Jag tänkte mig att min syster hade superdåligt samvete för det, då det kanske varit sista gången vi setts i livet. Så tänkte jag och hur fel jag hade. Hon brydde sig inte nog för att ringa mig på sjukhuset eller tala om för sin man hur sjuk jag var.

Jag hade kunnat fått komma hem igen till min riktiga familj!
Man tror en massa när man tycker synd om sig själv och nu vet jag att allt jag trott dessa människor känner och tänker och vad de skulle ångra och vad de skulle bry sig om är bara mina egna projiceringar av mitt eget bry-sig-om. Det har absolut INGENTING med dem att göra. De bryr sig inte och om jag ens trodde det för en minut skulle jag verkligen lida. Men det gör jag inte – för jag VET att de inte bryr sig. Allt de gjort och sagt om mig har visat mig detta tydligt. Mamma tycks gilla att ha mig att se ner på, lite såsom hon hade sin storasyster förut. Jag verkar inte betyda mer än att jag bekräftar hennes egen viktighet. Jag är ett av hennes fyra barn och jag är egentligen inte den jag är, utan den hon säger att jag är. En ren projektion av alla hennes egna sämsta egenskaper, vad jag kan utläsa ifrån hennes skriverier. Jag är visst dessutom precis som min pappa var, eller snarare så hon numer hittat på att han var, för då han är död kan hon nu beskriva honom hursomhelst. Jag är även numer precis som min farmor. Jag undrar, blir inte min syster avundsjuk nu efter alla år hon försökt vara precis som pappa och farmor? 

Min älskade katt mamma dödade!
Det är förstås bara en image det där – när rollspelaren låtsas inför släkten att denne har den älskade döde faderns finaste drag. Eller att hon är som deras älskade döda moder, som gick i en förtidig grav. Det är bara spel och manipulationer. Dessa människor tränger sig in i våra huvuden och förvirra oss, suddar bort vilka vi verkligen är och lägger in en lullande idiot som inte längre kan fokusera på verkligheten. Det har inte med demens att göra och det går över om de försvinner och inte längre påverkar ens tankeförmåga. Pappa var så virrig, arg, ledsen och allmänt frånvarande när de var där. Speciellt när mamma var där var han irriterad och svår att ha att göra med. Men om man träffade honom utan dem så var han helt annorlunda och vi satt och skrattade och kramades och pratade om ditt och datt. Dock gillade han inte när jag hade med mina barn och det tyckte jag var mycket konstigt när han började bete sig så. Det var när de äldsta började bli tonåringar. När jag nu tänker på det minns jag att han slutade tycka om mig när jag kom in i tidiga tonåren. Varför slutar någon att älska sitt barn för det? Alla människor är gulliga, oavsett ålder, bara de inte är elaka. Men det kanske inte alls hade med det att göra. För mig, som tonåring, kändes det iallafall som om det var för att jag inte längre var ett litet barn han slutat tycka om mig. Jag kände mig äcklig och ful och så hade ju mamma sagt till mig när jag var 8 att jag var just det. Det var som jämförelse med barnet hon väntade, som var helt annorlunda mot mig. Det barnet var rent och fint och jag fick inte smitta ner det med mina äckliga baciller och smuts. Jag lovar att jag inte tog efter min mamma i hur man introducerar ett äldre syskon för en ny baby!

Närbild på mig och min Boye-baby!
I brevet mamma skrev till mig förra hösten, efter att ha skrivit i samma stil till min man en tid och han vägrat svara, så skriver hon hur mycket “de” bryr sig om mig. Jag antar att med "de" menar hon sig själv och KLISTERS? Orsaken till att jag är sur på dem är nu inte längre det att min syster ljuger och hennes man polishotar mig och min andre bror trakasserar och min egen mamma skiter fett i att de gör det. Nej, nu är jag BARA sur för något som hänt min äldste son och av någon fullkomligt sinnessjuk anledning tror jag, påstår mamma, att “de” har med saken att göra. Var någonstans tror hon att såna här sagor får mig att bli mindre sur för att hon tagit parti i arvsskiftet och stöttar de som vägrar följa sina avtal och ljuger om att de visat andra det och en hel jävla massa till? Hon skriver också att jag kallat henne saker hon påstår är fruktansvärt kränkande. Problemet är att jag aldrig kallat henne något sånt – fast nu verkar det ju vara läge att göra det. Självuppfyllande liksom. Hon påstod jag kallat henne “gammal och gaggig”, vilket jag minns tydligt en diskussion jag hade där en del andra sa som försvar om henne att hon ju kanske bara är lite “gammal och gaggig” nuförtiden och fattar ingenting. Jag sa då att jag inte kände att detta hade så mycket med åldern att göra, för hon har betett sig såhär mot andra länge, t ex när mormor dog. Hon kan ju knappast varit gaggig redan då, såsom man menar med ordet, men störd på något vis kan jag hålla med om. Eller som jag kallar det “patologisk”, där ens själva psykiska funktioner är såna att det inte går att empatera med vissa personer, som de istället njuter av att plåga. Som hon då t ex plågade pappa ända sen han naivt försökte hjälpa den otacksamma skatan för så länge sen. Hon t o m hånar honom för den hjälpen, att hon inte behövde nån hjälp. Klart hon inte gjorde, hon ville bara plåga honom!

Änglar kommer med en hjälpande hand och bara en dåre skyr den!
Problemet är att när jag hade den där konversationen om “gammal och gaggig” var min mamma många långa mil bort, så hur i helvete hörde hon ens den? Har hon en spionsatellit över mitt hus? Märk väl – detta var ett skämt, du vet ett skämt? De patologiska tror att skoja på andras bekostnad är den enda humorn och kan inte förstå annan humor. Tanken att mamma hyrt en spionsatellit för miljoners kronor är faktiskt jättekul, men det är inte ett dugg kul att tänka på att om hon läste just det skämtet skulle hon tro jag på allvar gjort det. Allvarligt skulle hon det, vilket är sorgligt. Jag börjar misstänka att min andre bror också inte förstår humor.

Uppsala slott bror 2, jag, syrra!
Patologiska är vansinnigt dåliga på just humor. Jag säger dåliga, för enligt mig så tycker de själva de förstår humor, det är kanske bara inte kul för den som drabbas. Nu är det så vanligt med patologiska personer och de sysslar gärna med gängbildning och att trakassera ensamma stackare, så det är klart att mycket av det som allmänt ses som humor idag är faktiskt ganska patologiskt. Det är helt enkelt elakt och inte alls roligt, på riktigt. T ex var skämtet mamma skrev till mig, att jag kallat henne “gammal och gaggig” inte särskilt kul. Speciellt inte som jag särskilt minns att jag vid mer än ett tillfälle sagt om henne - till andra - att hon alltid varit såhär orättvis och elak. Det är inte för att hon är gammal eller glömsk. Däremot minns jag att jag skrivit på något ställe något om “vår gamla mor” som jag misstänker hon kollat på. Under någon video, säkert den med min ed om att jag läst avtalet. Tror jag skrev något där om vad jag trodde vår gamla mor kommer säga jag ska göra, typ bara ta det "för husfridens skull" att min syster ljuger. Men så sa hon inte, men där skrev jag att hon var just “gammal”. Hur kan en tant på över 80 år bli arg för det efter ALLT de andra gjort mot mig? 

På studentkorridor i Lund!
Just den orättfärdiga ilskan hon visar när hon anklagar mig för den påhittade oförrätten, vilket inte ens är särskilt konstigt att folk skulle säga om henne när hon spridit så fruktansvärt osanna och elaka saker om mig och min familj, denna fejkade ilska över ingenting är typiskt de patologiska. När de verkligen varit hemska mot någon, verkligen gjort fruktansvärda saker emot den, sagt lögnaktiga sjuka saker om den, så hittar de oftast på något som rättfärdigar alltihop, som de anklagar den andre för. Ett sånt här psyko kan alltså sparka ner en annan människa och skylla på att den sa något “taskigt” till honom som försvar. Och säga det till rätten med indignerad min, som om denna lilla löjliga oförrätt försvarar att han nästan dödat en annan människa. Det är det som pågår när hon skriver såna här saker till mig, påhittade anklagelser som jag förstår att hon påstår till andra att jag verkligen gjort och sagt. Precis som hon ljög för sin mamma om hur jag betett mig och jag fick en utskällning av mormor för hur jag utnyttjar min stackars mor, fast jag ställt upp så mycket och hjälpt till så mycket. Otacksamma hagga. Sedär – nu kan hon sprida ut att jag kallar henne för “hagga”, för vad är en människa som ljuger om sin egen dotter om inte en hagga?

Man utvecklas med tiden och hur man känner det ändras!
I början var jag väldigt försiktig att skriva någonting om vår mamma. Jag visste ju inte vad hon visste och jag förstod att min andre bror och min syster dragit in henne i det här arvskiftet för att de ville att hon och jag skulle börja bråka. Min mamma ger sig ALDRIG när hon bråkar med mig. Jag har alltid fel och vad jag än känner, tänker, tycker, vet, är, mår, så vet hon bättre hur det förhåller sig med den saken än jag. En gång sa jag till henne att jag håller på att få missfall, och fick till svar att det var bara något jag fått för mig, helt fel. Naturligtvis hade jag rätt och när sist hade jag fel om en sån sak? Alla missfall jag haft har jag haft rätt om och varenda beskäftig typ haft fel om. 

Queen Angelica - Fairyland Poetry