Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

tisdag 3 juni 2014

Askungar Och Elaka Styvsystrar

Warning! Do NOT try and auto-translate this to english. It will come out as gibberish and make no sense. I have already been accused to be a very nasty person by a reader doing that on another swedish article on another blog, so I recommend you NOT to try it and think what you read in english is what I ment to say and that it's even close to what I wrote in swedish. Some things even are translated into the opposite of what I wrote! 

Lillasyster med mormor!
Patologiska föräldrar är alltid svaga människor, oavsett vad de projicerar utåt mot samhället. Alla inne i familjen vet att de är svaga och omogna människor. Därför blir ofta deras barn i sin tur svaga människor, omogna och patologiska, oavsett vilken perfekt fasad de visar upp, med flotta kläder, bilar, resor och lyx. Det är och förblir en charad och man kan tro på den eller inte. Mer sunda barn till såna här föräldrar väljer ofta att INTE ha en fejkfasad och spela upp någon slags storslagen perfektion. Detta för att de känner sig inte perfekta. De som spelar är förstås de som tvingades alltid ha rätt, för de måste ju vara perfekta enligt sin rollkaraktär, och de som bara är sig själva är då de som aldrig kunde ha rätt. De kanske är sig själva men när man skrapar på ytan är det de som inte brukar göra fel och som försöker vara goda människor. Det för att de alltid bär en skam för de aldrig lyckades bli tillräckligt goda, oavsett vad de gjorde som barn. Det är är resultatet av dessa trauman och det är därför som man reagerar så starkt när dessa människor, eller andra man träffar på, upprepar just denna teater i ens liv. Den gamla teatern där vad du än gör, hur god du än är, hur generös du än är, så är det du som gjort fel och inte den du vet faktiskt har gjort fel, som har gjort fel. Den absoluta hopplöshetens trauma. Barndomskänslan av fullkomlig hjälplöshet, där ingenting du säger, ingenting du gör, kan ändra faktumet att du blivit ditsatt – IGEN – för något du inte hade minsta kontroll över.

Mormor med de gyllene två!
Traumat är att du inte kunde göra någonting för att förhindra det som hände och nu är det DU som utmålas som en bov. Det värsta när dessa människor upprepar gamla barndomstrauman är att de får med sig nya människor i trakasseringen. Människor som den person som är “targeted” då kanske trott var trevliga personer, då de visat prov på medmänsklighet någon gång. Att dra med sig såna här nya människor är nästan det mest traumatiserande för inte nog med att de som brukade nedvärdera en och mentalt misshandla en fortfarande gör det, även dessa nya personer gör nu det. Det är en ytterst stark förstärkning av deras programmering av hopplöshet – “kolla hur ingen tycker om dig, hur alla föraktar dig”, ungefär. Mamma brukade försöka få med affärsbiträden i hennes elakheter mot mig som barn. Hon stod i affären, som potentiell kund, med en säljhungrig försäljare och använde denne för att förstärka hennes nedvärderande kommentarer mot mig. Biträdena brukade skratta lite generat åt hennes elakheter, och hur än mamma försökte få mig att tro att de också tyckte jag var precis så där löjlig som hon gjorde gällande, så såg jag att de hade ingen åsikt om min löjlighet. De flesta verkade tycka att hon var pinsam som höll på sådär mot sitt eget barn.

Man ska vara snäll mot alla som inte har för avsikt att skada en!
Som mamma själv, utan att ha smöriga människor omkring mig som inte törs säga ifrån, vet jag att andra tar illa vid sig om man råkar säga något som kan tyckas lite taskigt om sina egna barn. Det lärde jag mig tidigt då jag förstås lärt mig hur man skulle bete sig hemifrån så det var bara att tänka efter och förstå att inte bara lät sånt stötande för utomstående, utan även ens små barn kunde ta illa vid sig. Och det även om det var sagt på skoj och inte ens i närheten av de förlöjligande saker min mamma kunde häva ur sig inför andra om mig. 

Pappa med oss flickor och svärisar!
I de tidigare gaslightningarna jag såhär på rak arm kommer ihåg var oftast bara familjen inblandad. Men de kändes inte så farliga då jag var van vid deras idiotier. En gaslightning mamma gjorde mot mig, som jag blev fruktansvärt sårad av, var när hon drog in sin mamma, min mormor, i den. Hon hade helt klart förtalat mig inför sin egen mamma före gaslightningen. När mormor hade anlänt hem till oss satte mamma igång att laga mat. Det låter som något helt normalt för alla människor, en mamma som lagar mat, men det är något oerhört underligt i den familj jag växte upp i. Jag kom hem från mitt arbete på golvfabriken, en arbetsplats så hemsk min mamma sa hon var för fin att besöka den, medan en sån som jag kunde stå ut med det. Till min häpnad ser jag alltså mamma stå och laga mat. Min andre bror kommer också in ifrån garaget, där han mekat med sin bil, och blir också synligt häpen. Vi börjar tysta duka upp till alla hemmavarande personer, då mormor plötsligt börjar skälla ut oss för detta. Vi är hemska, bortskämda vuxna barn, som förväntar oss att vår stackars mor ska stå och slava vid spisen åt oss. Maten är givetvis INTE ämnad åt oss! Mamma bara står och myser av välbehag över att se hur kränkta och sårade miner det här skådespelet orsakar. För mig kändes det som en hästspark i kistan och brodern drar sig lite undan efter någon kommentar i självförsvar. Han förstår snabbt att det är jag som är den som anspelas, då han ju bara är tillfälligt hemma och jag bor där fortfarande. Enligt honom har det här numer aldrig hänt, även om han kom ihåg det några få år. Att det var en sån kränkning var just för att ingenting mormor hört om mig var sant. Det var JAG som brukade laga maten, och jag som hjälpte till med disken, tvätten och en rad andra saker. Pappa gjorde förstås det mesta av allting och mamma i stort sett ingenting. Allt var så orättvist, inte bara mot hur mycket jag hjälpte till, utan även mot pappa som verkligen gjort en mammas jobb hela deras äktenskap. Hon hade sen mage att ta äran åt sig för det och spela utslitet offer. Så äckligt. 

Mamma med barn och paranteser!
Den här senaste gaslightningen, som började med lögnen om avtalet på stugan, så visade det ju sig att min nya svåger var helt och fullt med på att “fucka” mig och jävlas med mig. Jag fick en andra chock när jag förstod att han trodde på allt sjukt han hörde om mig, som att jag ljög. Det var redan när min syster ljög om att bilen blivit värderad till 40 tkr av bilfirman, istället för under 25 tkr, han ansåg mig vara en "lögnare". Redan när svågern ringde hem till min man och bad honom ta mig i örat så jag slutade bråka visste alltså de om att jag haft rätt att fråga om den höga summan verkligen stämde. Systern hade gjort fel och hon vägrade sen erkänna det, trots alla bevis om motsatsen, och hennes man valde att skita i bevisen och tro att jag “bråkade” för att jag var en småsnål jävel. Inte att jag försynt frågat efter värdet på bilen i ett mail där jag lagt en skärmdump från bilvärderingsajt som visade det konstiga med en värdering på 40 tkr. Inte att vår äldste bror kollat upp saken och erinrat sig att värdet skulle vara något runt 23-24 tkr och att han gett min syster lappen med värderingen. Hennes man ignorerade allt det och ringde och fick det att låta som om det var JAG som inte hade något annat än min egen småsnålhet att komma med. Han tyckte alltså att det var småsnålt av mig att vilja ha rätt värdering på en bil DE tvingat på mig genom att ljuga att dödsboet inte kunde stå som ägare, att jag MÅSTE ta över den för den stod fysiskt närmast mig. Är det då inte ändå MER småsnålt av honom att vägra värdera det hus han fått låna gratis av sin svärfar, och kräva att få det för småslantar hundratusentals kronor under marknadsvärdet? Efter hans polishotelser antar jag att det är KLISTER som helt ligger bakom hela gaslightningen den här gången. Varför sa han annars till mig att “sitta i soffan”? Varför måste jag just “sitta i soffan”?

Narcissisten ser en fantasi när hon tittar sig i spegeln!
Gaslightning går mycket ut på att skapa falska minnen hos folk och om man väntar en stund så blandas minnena ihop och man kan få dem att tro nästan vadsomhelst genom att traumatisera dem genom att alla andra tror något annat än de själva. Till slut brukar offren betvivla sig själva, vilket var vad min syster försökte göra genom att skuldbelägga mig att bli “mer ödmjuk” och kunna erkänna nån gång att jag kunde ha fel. Skrattretande så man nästan dör om man känner till vår familjedynamik. 

Jag, de gyllene och den äldste!
Det där lät som EXAKT något mamma brukar säga till vår pappa, när hon med största sannolikhet – har jag fattat nu – fullkomligt gaslightat honom. Dvs ljugit och ändrat verkligheten för att få alla att tro något som inte hänt har hänt och få pappas påståenden att verka helt galna, när de egentligen var de sanna. Jag har ett mail ifrån 2005 där jag beskriver exakt att det är detta han anser ha hänt, att de ljuger för att få honom att framstå som knasig. Såna människor som skoningslöst attackerar andra människor på det här viset brukar nämligen gå från “offer” till “offer”. Omgivningen brukar dock se DEM som "offren" för de är mästarmanipulatörer. Män är lättast att lura, både att bli ditsatta som gärningsman och att utnyttja som räddare av "damen" i hennes förtvivlade nöd. Mamma har nästan alltid haft någon hon påstått hemska saker om, att de “stalkar” henne, är psyksjuka, lurar henne, hotar henne, och en hel massa annat hon aldrig lyckats bevisa, men fått alla hon talat med att tro på. Vad som är sant eller inte blir för en annan omöjligt att avgöra. Det viktiga här är att hon alltid har en “lede fi”, vilket är ett stort indikament på patologi. Tyvärr blir det så att de som de utnämnt till deras "lede fi", mot sin vilja, befinner sig strax i en krigszon och har mot sin vilja nu också patologiskt en fiende, eller fler. Ofta är den patologiska stöttad av en hop andra mobbare, för mobbare är patologiska, medan den som de svartmålar är mer eller mindre ensam. Om den inte är ensam kommer mobben att långsamt försöka isolera den tills den är det. Misslyckas det kan de lägga ner och bete sig som om ingenting hänt. Det är det som mamma och min andre bror gör just nu. Pinsamt verklighetsfrånvänt!

Mamma & mini, jag, äldste, andre!
En av de värsta saker du som “targeted individual” kan göra är att berätta om det som har hänt för andra. Gör du det så påstås du “sprida förtal”, även om de som håller på och “targetat” dig i evigheter med dropp-metoden sagt betydligt elakare och framförallt fullkomligt osanna saker om dig. Du får ALDRIG, på inga villkor, använda deras egna metoder mot dem. De ska ha all rätt att ringa runt till alla du känner och berätta fruktansvärda historier om dig, eller skriva brev och mail, kontakta dina närmaste på Facebook eller andra ställen. De kan t o m ha dina svärföräldrar som "vänner" på nätet, även om det är mer än vad du själv har, och de har säkert vänt dem emot dig sen dag ett. Minns du konstiga saker dina svärisar gjort eller sagt till dig? Att de ALLTID tagit de andras parti, fast du tror de inte ens känner dem? Dripp-dropp, det lilla giftet drippar så långsamt... Vissa såna här personer har verkligen ingen gräns på hur långt de kan gå för att förstöra ditt liv. Det finns de som hör av sig till alla företag du kan förväntas söka jobb hos. Strax efter jag flyttade hit började jag få underliga besök från vissa företag i mitt område till mina privata sidor. Det var bara en kortare period och besöken kom klumpvis, vilket gav mig känslan att några just fått länken. Just då hade jag blivit lurad av en skojare som använt mig som webdesigner och webmaster i två år och inte betalat ett öre. Han ville sen jag skulle skicka hela sidan till hans son, utan att betala mig nånting. Jag sa det var ok om han gav mig en symbolisk summa på 1000 kr för mitt besvär och han svarade med att säga upp bekantskapen i ett otrevligt mail. Det gjorde mig mycket sårad, för vi hade haft honom som gudfar åt ett av våra barn och så gör man bara inte när man lovat vara där för ett barn – till Gud.

Man ska akta sig för att lyssna på rykten och skvaller!
En gemensam bekant ringde och frågade om vad som hänt, efter att ha hört skitsnack ifrån karln, och den bekantingen betedde sig också märkligt. Han kunde inte fråga mig, som svarade, utan fick ringa flera gånger för att tala med min man! Det gjorde mig minst sagt förbannad, för jag hade även gjort hans sajt och underhållit den i några år så jag förtjänade inte att bli dissad på det viset. Jag skrev det rakt ut till honom då han ignorerat allt från mig de senaste två åren om hans sajt, förfrågningar om uppdateringar, korrigeringar - ALLT. Han ringde då tillbaka och erkände att han medvetet MOBBAT mig och fryst ut mig och betedde sig sen allmänt olämpligt och gav mig "förslag", som det så vackert heter. Allt slutade i katastrof förstås och jag vet inte vem av de här två "narcissisterna" som skickade min länk till folk, om det ens var nån av dem, men jag tror mer på skojaren än charmören, hur knäpp han än var. Folk är äckligt knäppa i den här världen. Det verkar som om det är ok att vara en självisk lögnare och ett stort fel att vara ärlig och bry sig.

Jag, pappa & mammas mini-me!
Min syster hävdade ju att allt hon sagt under skiftet var 100% riktigt, trots att vi bevisat en rad fel hon gjort. Således menade hon att alla de där lögnerna var fullständigt sanna - en motsägelse och en lögn. Det fanns en hel del att peka på, som kanske mer kan ses som halvlögner, men det var helt klart oärlighet. Vår syster hade lovat boutredaren att skicka ut bouppteckningen till alla hennes syskon, men gjorde aldrig det. Hon “glömde” också skicka oss sammetsboken om begravningen som begravningsbyrån så skyndsamt skickat henne och hon lovat skicka till oss. Den fick jag tjata mig till många månader senare. Hon ljög och sa att vår faster bett henne hjälpa henne med vägföreningen, utan att vi direkt haft något att säga om saken eller någon insikt i vad som pågick där, fast fastern själv påstår att hon inte alls bett henne om hjälp, utan att vår syster bett att få vara med bara. Den andre brodern skrev många arga SMS’s till mig om det här mötet som jag upptäckte en tid efter kalabaliken, eftersom jag inte använde SMS då. Jag fick privat mail ifrån min syster om att hon var påhoppad av den andre brodern och att hon kände sig kränkt och ledsen hur han betedde sig. Hon bad mig skriva och lugna honom och försöka få honom att förstå. Problemet var förstås att JAG inte förstod så jag skrev något lamt och snällt till honom om att systern gjorde så gott hon kunde och vi har ju haft ruskigt mycket snö här i några år. Dvs jag var INTE den som bråkade, utan MEDLADE. Hur fick KLISTER ihop att jag var så elak där mot hans perfekta fru? Eller min andre bror, varför mindes han inte hur snäll jag var där mot hans numer, enligt honom, fullkomligt ofelbara syster? 

Jag 14 år och min lillasyster 5 år!
Gaslightning är att ta din snällhet och köra upp den där solen inte skiner. Du blir alltså mentalt “fuckad”. Det är därför psykningsutsatta människor beter sig så irrationellt och instabilt. Hela deras verklighet gungar och det är själva syftet med gaslightning - att skada den andra psykiskt. Det genom att reta upp dig så du blir vansinnigt arg och tappar fattningen - förhoppningsvis få dig att bete dig irriterat inför andra människor, som de själva förpreparerat med falsk info om dig. Genom att dessa "åskådare" redan TROR du har någon form av psykisk åkomma, behövs det inte mycket för att få det minsta udda du gör, som gensvar på alla oförskämda lögner, att verka "knäppt". När de fått alla att titta snett på dig, som om du hade två huvuden, hoppas de du ska bryta ihop och börja ifrågasätta ditt eget omdöme och minne. De vill alltså få dig att verka “sinnesjuk” för alla utomstående, som inte förstår vad som pågår. Många människor som Sverige så unikt kallar “rättshaverister” har just blivit gaslightade av myndigheter framförallt. Det är tjänstemän som använder sin position att köra över allmänheten, en i taget, så att det svider. Det är oftast ett eget stort misstag som de försöker dölja, “cover up”. Kan de stryka en obehaglig sanning, ignorera ett ärende, så gör de det. Nästan alla de här patologiska personernas medarbetare på myndigheten håller dem sen om ryggen, för det är lättare att tro en kollega än en okänd.

En död liten sagofé med många sörjande!
Min syster kallade pappa en “rättshaverist” strax efter hans död. Givetvis bara så jag hörde, men det kändes kränkande och nervärderande att säga så om sin far. Speciellt när han just dött. Det kändes inte som någon som hade respekt för sin far, eller som sörjde honom så djupt som hon gjorde gällande. Det låter mer som någon som klarar av att rota igenom alla hans papper och plocka åt sig viktiga bevis långt innan någon annan hunnit samla sig nog för att opponera sig. Det var bara vår andre bror som orkade säga något om den saken, men han verkade samtidigt tro att jag och den äldste hade varit med och rotat. Vi hade båda chockats av hur hon "orkade" göra sånt, men inte sagt nått.

Min lillasyster & jag!
Bara det att vi andra två varit tvungna att köra själva till pappas dödsbädd hade fått paret KLISTER att mena att vi inte var tillräckligt berörda av pappas dödsfall. De gjorde en stor sak på sjukhuset av hur vår syster var så chockad och uppskakad att hon inte kunnat köra själv, och därför hade hennes man tvingats köra åt henne. Året efter däremot sörjer vi för mycket. Oavsett vad andra känner gör patologiska sådär - målar på en saker som de hittar på om en och de kan ändra kråksången helt efter behov. När pappa var precis död är det elakt att sörja FÖR lite, så då projicerar båda våra gyllene syskon det på andra. Vår andra bror menar att vi andra bara vill prata arv och pengar och hackar på allt någon säger om "gåvorna" vår syster skrivit ner. Något man inte gjort om hon lagt till bilagor som visade varifrån hon fått sina summor eller känsligt väntat till efter begravningen med sån skit. Hon försöker också sälja gården under pappas begravning till gästerna. När jag året efter vill ha sammetsboken om begravningen hon skulle skickat för flera månader sen påstår hon sig sörja så djupt att hon inte klarat av att skicka den. Och när det gått över ett halvår efter begravningen sprider flera av dem ut till folk att jag inte kan komma över sorgen, dvs nu är det "sjukt" att vara sörjande och en sak de vänder emot mig. Vad jag känner på riktigt är alltid helt irrelevant, för de påstår vad de vill om mig, som om de visste och människor verkar på fullt allvar tro på dem, vad de än säger om mig.

Jag är som vanligt elak mot syrran!
Det att projicera över det man själv är på någon annan är själva kännemärket för denna typ av patologi som jag pratar om här. Det finns många knasiga mänskliga egenskaper och jag vet att många tycker att vi som pratar för mycket är själva problemet i världen. Det är egentligen väldigt jobbigt att vara någon som MÅSTE prata om något när man får det på hjärnan. Det pga avskyn mindre empatiska, ofta ganska egocentriska människor, illa döljer för en när man gör det är väldigt sårande. Ja, man kan bli entusiastisk och man kan avbryta andra i hastigheten, men det är INTE samma sak som den patologi jag talar om. Att vara inne i sin egen tankevärld är mer asperger och det är närmast MOTSATSEN till den patologi jag talar om. Det är i båda fallen hjärnan som är dragen sån, men medan aspergaren inte kan ändra sig och låta bli att nojja över något som den fått på hjärnan, så kan den som är psykopatiskt lagd välja att sluta ljuga. Psykopater behöver INTE ljuga, dvs de är inte som "mytomaner" som inte kan stoppa sig själva. Nej, de gör det för att det är roligt att lura andra människor och plåga någon de valt ut att plåga, för att de är sadister. De har bevisats VETA att det de gör skadar andra och att de medvetet väljer att skada andra. Däri ligger kärnan, den som INTE är patologisk vill inte skada andra – någonsin. Råkar man såra andra genom att avbryta, prata för mycket, inte lyssna, blir en icke-patologisk ledsen och önskar den kunde göra något åt saken. Ofta blir resultatet isolering för det är jobbigt att känna att man konstant retar upp folk för att man är lite hyper.

Fester och sammankomster är oftast en mardröm!
Den patologiske ångrar sig aldrig och tycker den som blir sårad är mesig och svag och borde skärpa sig. Den ser sig själv som en viktig person i sociala sammanhang och gillar att hänga med “viktiga” personer. Kan den inte själv bli en stjärna så kommer den att umgås så mycket som möjligt med människor som kan höja dennes status och ge en känsla av “lyx och flärd” i livet. Att skryta om alla dessa bekantskaper är viktigt, samt att visa upp allt flott man gör och upplever. De flesta patologiska är alltså inte alls ensamma och övergivna. Det är de mer "historonic", eller lite borderline-aktiga, som gör sig ovän med hela byn. Tesen att ALLA utan empati alltid tycker synd om sig själv, hela tiden, är inte sann. De känner sig nöjda så länge de klättrar uppåt och kan sparka neråt. Det som gör dem ledsna är att se någon de ser ner på få mer uppmärksamhet eller framgång. Du får då aldrig ett äkta grattis från dem och ofta inget alls.  

Andre, hunden, jag & förste!
En tid efter vår pappa dog så sa hans syster att han var så gräsligt snål. De hade bott intill varandra i många år och hon tyckte han varit sån hela den tiden, men även som barn påstods han var snål. Jag tänkte mycket på det för jag minns inte han var snål på det viset som man tänker sig snål. T ex tog han inte betalt av gäster, som vissa gör. Han lät gäster bo gratis och likaså oss barn tills vi flyttade hemifrån. Snåla människor tar pengar ifrån ungdomarna, medan generösa tycker det är bättre ungdomarna sparar dem till framtiden. Pappa var den senare. Fastern däremot lät mig vikariera en månad på hennes jobb, där hon var chef. Jag fick inte ut mycket av det för hon ville ha så mycket betalt för att jag sov hos henne fyra nätter i veckan. Har för mig det var hälften av alltifrån hyra till mat. Jag hade låg vikarielön och jag minns att det kändes hårt att inte få någon lön efter månadens slut. Allt gick åt, för även resan varje helg från mitt hem till den staden vid västkusten kostade en slant. Hon hade inga egna barn, ett bra jobb och jag var hennes guddotter, så vem är snål nu?

Hunden Avanti i fjällen!
En annan person som kallat pappa snål är han ex-fru, vår mamma. Hon har sagt det oräkneliga gånger, elakt och kränkande om hans fruktansvärda snålhet. Snålhet är att inte dela med sig, att ta betalt för saker vanlig gästfrihet bjuder en att dela med sig. Att inte ge en anständig gåva på någons bemärkelsedag, trots att man har råd. Det är snålhet. Allt sånt stämmer inte in på pappa, utan mer på mamma. Han har aldrig gillat att shoppa prylar och det har varit sällan han köpt presenter. Vanligare var att han gav en stor slant, och då menar jag stor. En del av de pengagåvor han gett hade lätt täckt allt jag någonsin fått ifrån min mamma och denna gudmor ihop. Vilka är snåla nu? Om sanningen ska komma fram så minns jag inte om jag någonsin fått nått särskilt ifrån den här gudmodern, men minnet bleknar med åren. Jag minns många fina gåvor ifrån den andra gudmodern, min mammas storasyster. Hon blev nog gaslightad en hel del av mamma när hon levde har jag förstått. Hon reagerade som någon som blev gaslightad i livet, försiktigt och lite rädd. Men jag kände även en dov ilska på djupet och en konstant känsla av orättvisa från henne. Vi talades vid ibland och jag förstod att hon haft ett tufft liv och inte fått så mycket respekt ifrån andra. Det är något du programmeras ifrån barndomen med, om du ska få respekt i livet eller bli överkörd av andra. Det är föräldrarna som väljer sina gunstlingar och sina problembarn.

De som blir givna har lättare att lyckas än de som blir utan!
Den här gudmodern, min moster, var egentligen yngre, men hon dog 2009. En gång berättade mamma en sak hon var arg på sin syster för, men jag hörde något helt annat mellan raderna. En gaslightning. Enligt mamma hade hon godhjärtat betalat några tygblommor hennes syster ville ha och nu vägrade systern betala för dem, och därför stod nu blommorna i min mammas hem. Direkt visste jag vad som hade hänt efter mamma berättat färdigt sin version. Min moster hade kommenterat hur vackra de var och mamma hade förslagit att hon skulle köpa dem, men mostern sa att hon hade inte råd, då sa mamma att hon betalade och till det fanns det inte mer att säga. Men sen ville mamma ha igen pengarna, när mostern fick sin pension, men då sa mostern igen att hon inte hade råd och mamma fick tillbaka blommorna.

En 8-åring, jag och Avanti!
I mammas version är min moster helknäpp, och det var så alla hennes småsyskon såg henne och så som hennes idiot till man fick henne att verka. Men det var INTE så hon var. I see you! Gaslightning skapar en arg människa, som jag sa, och från hennes yngsta dotter fick jag veta att det var mycket gräl där hennes mamma var så arg på hennes "stackars, helt oskyldige" pappan. Sen sa den lilla söta dottern emot pappan litegrann, så försiktig och blyg hon nu var, och pappan slängde ut sin lilla söta tös ur bilen mitt ute på landsvägen så hon fick gå många kilometer tillbaka till sin mormor. Vilken snäll och god far gör så mot sitt lilla barn? Enligt mamma gifte han sig bara med hennes storasyster för hennes föräldragård. Och det kan ha varit sant, för mamma har ofta rätt, även om hon har så jävla fel ibland att man skrattar. Saker är sällan så endimensionella som de patologiska försöker göra dem. Personer som är arga för de känner sig orätt behandlade, har ofta PTSD - Post Traumatic Stress Disorder. Ofta har det hela börjat med våld och övergrepp i barndomen och fortsatt in i vuxenlivets relationer. Därav att personen verkar "instabil" och beter sig "irrationellt" och allt vad korkade människor så orättvist projicerat över. Det är ofta lätt att känslomässigt manipulera människor med PTSD, och borderlinare har tyvärr blind tro på lögnare, men tvivlar på alla andra. Ju mer PTSD och ju fler borderline-drag, ju mer förvirrade av ljuget och ju jobbigare att hantera skillnaden mellan medvetet ljug och tanklös glömska. Mycket ljug även de patologiska gör är säkert av ren klantighet och inte planerat. Vi kan alla ha fel, varför min systers totala brist på självrannsakan och ÖDMJUKHET vad gäller våra andras minnen av hur hon visar mig avtalet visar att där ljuger hon på vilje. Speciellt polishotet visar att det är planerat ljug som gick snett när äldste brodern kom in och blev mitt vittne.

Mamma köpte hunden!
Hur som haver, den här gudmodern, min moster, hade ett dåligt betalt jobb, många barn, men hon gav mig gåvor som varken tydde på snålhet eller patologi. Det var välgenomtänkta gåvor, ofta alldeles för dyra för hennes budget och hon hade inte behövt vara så generös, eftersom min familj bjöd in tjuvar i huset att stjäla mina smycken hela tiden, när jag inte var hemma. Tänk då att min mamma hade ett mycket bättre jobb, ett färre barn och hon är känd för att helst ge bort både nytt och gammalt skräp som ingenting är värt till de flesta. Till min syster gav hon bort en tavla som hon ärvt värd säkerligen över hundratusen. En del av konstnärens tavlor går för över kvartsmiljonen. Så det är skillnad på vad folk får. Däremot att anstränga sig och gå och köpa en speciellt utvald gåva ligger inte så mycket för henne. Inte heller för min äldre gudmor, som jag alltså har kvar. Hon kan alltid skylla på åldern och skröpligheten numer, men hon har aldrig visat något prov på generositet. Däremot vill hon att ANDRA ska vara generösa mot henne. En jul när jag var 14 år hade pappa köpt julklappar till alla fruntimmer och hennes gåva hade försvunnit. Han svor han köpt en till henne också, men den gick inte att hitta. Min faster blev så upprörd och gnällde och gnällde om denna gåva som bara hon inte fick att jag tog min och gav till henne för att få tyst på gnället. Sen köpte pappa en ny till mig och man såg att han tyckte att hans storasyster betett sig synnerligen barnsligt. Mer barnsligt än jag som var bara barnet.

Gnäll och klagovisor när omogna blir utan!
En kort tid senare, kanske när jag var 16, ringde den här fastern till mig och bad mig betala för de höns familjens hund haft ihjäl för hennes väninna och granne. Jag betalade med alla pengar jag hade den månaden. Varför kunde inte hon själv betalat om nu inte pappa ville? Det var ju inte mig hon skulle ringt till, utan han som orsakat skadan genom att släppa lös hunden. Det var inte hundens fel, inte pappas fel och absolut inte mitt fel det som hände. Det var min andre brors fel, som tvärtemot uppmaningar från oss andra, speciellt från mig, ändå trotsat oss och släppt lös hunden. För det fick han ingenting, medan jag blev av med alla pengar för en hel månad. Och det var den här fasterns fel, för hon ringde till mig om hjälp och gnällde och snäll som jag var ville jag hjälpa henne. Varför ska ett barn hjälpa en vuxen när hon har problem med saker och ting andra ställt till med?